Behovet av visioner
 
Publicerat 2008-12-24 (med tillstånd av Ragnar Skanåker)

Inom föreningslivet har det blivit allt svårare att rekrytera funktionärer som vill ställa upp och arbeta ideellt. De flesta svarar att de ”inte har tid”. Arbete, familj, andra fritidsintressen än de vapenrelaterade, allt detta tar sin tid och kräver engagemang. Är man då ensam i familjen om att ha ett vapenintresse blir det svårt att prioritera.

Men inte bara detta. Svenska folket håller på att passiviseras i en utsträckning som är förvånande. Man jäktar och strävar för att kunna koppla av och ingen vill anstränga sig mer än absolut nödvändigt. Hemmabion har blivit den stora attraktionen och tagit över TV:s roll som intressefångare.

Det har gått bra ett antal år för Sverige. Vi har haft en högkonjunktur och konsumtionen har haft en gyllene tid. Men nu är vi på väg in i en lågkonjunktur igen över hela världen och vad som sker på andra sidan Atlanten får återverkningar även här. Arbetslösheten stiger, inkomsterna minskar, utrymmet för konsumtion minskar likaså.

Kanske är det dags för en renässans för föreningslivet. Det som kanske inte kostar så mycket i pengar men som ger mycket i form av sociala kontakter och en meningsfull fritid. Men som också kräver tid och engagemang.

Idag är många rädda för att gå på ett föreningsårsmöte. ”Tänk om jag blir tillfrågad som funktionär …!” Alla vet att det i regel innebär en stor arbetsbelastning men att den blir så stor beror också på att så få händer är villiga att dela bördan. Är man många funktionärer blir det inte så stor del för var och en.

Det är här som visionerna kommer in. Hur ser vi på framtiden, vad vill vi att den ska kunna erbjuda av föreningsliv som en motvikt till det kommersiella utbudet?

För oss vapenintresserade, vill vi ha skytteorganisationer och jaktorganisationer? Hur ska dessa arbeta för att kunna ge framtidens vapenintresserade en plattform för att utöva sitt fritidsintresse?

Hur ska vi kunna ge våra barn en sund inställning till vapen som en motvikt till det kommersiella glorifierandet av våld och action där bristen på respekt för människoliv upphöjs till underhållning? Där världskrig utkämpas på dataskärmen med blippar i stället för kött och blod?

Det är inte bara för de reguljära aktiviteterna man måste ha visioner. I högsta grad gäller det också den generella inställningen till skytte och jakt som fritidssysselsättningar. Skytte är den näst största individuella sporten i landet. Fritidsjägarnas betydelse för viltvården är enorm, de till och med betalar för att få vara med och sköta vad som annars skulle bli en ekonomisk börda för staten.

Båda inriktningarna har drabbats av nedgång i antalet utövare. Våra visioner måste vända på den trenden och vi måste få en attitydförändring till legalt vapenägande. Det är ju ett medborgerligt förtroende att få ha vapen och att man är vapenägare är således ett bevis på att man är en bra medborgare.

Vi måste få beslutsfattare som vet vad skytte och jakt innebär. Vi måste få funktionärer och representanter för vapenägarorganisationer som för vår talan och som ser till att det även i framtiden finns plats för skytte och jakt och ett vettigt tänkande kopplat till legalt vapeninnehav.

Då räcker det inte att tillhöra mazaringänget i en organisation och hoppas att allt bara flyter på. Då måste man ut och profilera sig, ta debatt om sitt intresse. Visa att man har visioner, att man bryr sig.

Och vi måste få myndigheter och domstolar som respekterar de lagar våra folkvalda har beslutat och inte komponerar egna lagar baserade på tyckande. Då först har vi en rättsstat och det är vår vision.

Hälsningar

Ragnar Skanåker