Med sikte på nästa OS
Publicerat
2008-08-26 (av Ragnar Skanåker)
Vid söndagens TV-intervju med Stefan Lindeberg uttryckte han sig lite försiktigt och diplomatiskt, så det blev lite svårtolkat vad han egentligen menade. Han sade så här: ”Vi måste ha mer sponsorpengar för OS blir större och större, och fler länder deltar. Vi måste lägga större ansvar på specialförbunden.”
Det framkom också att för dom sporter där det fanns egna pengar, blev bidraget från SOK endast läkarhjälp och en del annat stöd. Sporter typ tennis, fotboll, ishockey är alltså billiga för SOK:s del. Stödet till vissa utövare i andra sporter som inte får in publikintäkter kan variera från 25 000:- till en halv million. Undrar vem som får en halv million?
Detta är ju inte så mycket att argumentera om. Vad jag är mera intresserad av är hur den nya inriktningen och de nya kraven återverkar på Skyttesportförbundet, som sköter Sveriges representation utåt. Hur ska det gå till i praktiken? Jag har väldigt svårt att tro att hela den inkompetenta ledningen inser sin egen begränsning och ställer sina platser till förfogande. Och inte minst viktigt, finns det andra som kan fylla deras platser på ett bättre sätt? Dom är demokratiskt valda via en valberedning och har i sin tur anställt tjänstemän, typ sportchef, tränare och så vidare. Jättefin födkrok, som hitintills inte haft någon prestationsrelaterad paragraf i kontraktet. Här måste man sluta med att låta goda relationer och vänskap styra verksamheten. Första dagen på min anställning i Colorado Springs Skyttegymnasium fick jag besked: Resultat eller åk hem. Och jag fick inte några tio år på mig.
Jag har i många år påtalat brister i rekrytering och utbildning hos Pistolsektionen men har bemötts med total tystnad. Ingen representation i dom två senaste OS, trots att vi hade två platser till Aten, och till Beijing var vi ljusår ifrån att kvala in. Stolpe ut igen, och bortförklaringarna haglar: ”Beijing är inte viktigt, vi siktar på London”. Så går det lugnt och stilla fyra år till. Och efter London blir det samma visa.
Med tystnad har även den katastrofala nedgången i både medlemsantal och resultat bemötts. Till exempel har hela Norrland dränerats på nästan allt som hör till sportskytte. Resultaten från Stockholms DM på fripistol är verkligen skrämmande; vinnaren har 525 p och det var sju deltagare. I Småland ringer vi runt för att få ihop skyttar så vi blir av med tre medaljer. I Skåne har man inställt en del sportskyttetävlingar. Påsktävlingen i Malmö på fripistol brukade ha upp till 40 deltagare till för något år sedan. I år kom en, säger en, deltagare, som vann på 525 p. Samtidigt håller och ökar Svenska Pistolskytteförbundet sitt medlemsantal, och deras tävlingsaktivitet är tio gånger större än Skyttesportförbundets!
Det går så när inte ledningen lyssnar på skyttarna. Eftersom ingen i skrift bemöter kritiken som står på Kretsnytts sida ringde jag upp ”högsta hönset” för att framföra en del åsikter. Det visade sig att jag hade fel från början till slut. ”Man ska inte bry sig om resultat”, fick jag veta. Kanske har vi snart ett eget OS där bara svenskar får deltaga, om man är mellan 20 och 40 år, innehar Sportskyttelicens och inte haft Pistolkort på 20 år. Allt för att vara säker på att medaljerna hamnar på rätt ställe.
Vilka anser pistolskyttarna är ansvariga för nedgången? Landslagsskyttarna är uppbundna av relationer till ledningen, så där finns inget neutralt att hämta. Självklart sågar man inte av den gren man sitter på. Men vi vanliga då? Hur går snacket mellan skål och vägg? Dom säger: Ett Pistolförbund, och man kan börja med att ta bort så kallade skytteexperter som Glenn Öst och Linda Andersson. Dom kanske inte kostar så mycket pengar, men det dom hittar på kostar, och har inte på 10 år levererat något positivt.
Så har vi pistolskyttets fiende nr 1, Claes Johansson. Hans negativa meritlista är för lång att redovisa här. För oss vanliga dödliga är det ofattbart att han dessutom är tränare för gevär. I Pistolsektionen har vi haft Christer Claesson, som äntligen avgått som ordförande. Ny ordförande har tillsatts, men Christer sitter kvar i styrelsen, och det garanterar fortsatt nedgång i både medlemsantal och resultat.
Många skyller på tidsandan och konkurrens från andra idrotter. Visst, men vi får väl skärpa oss då, och se till att det händer positiva saker inom våra led. Jag ansluter mig helt till dessa åsikter, som få vågar föra till torgs.
Nu har jag återgett den aktuella situationen inom främst det internationella pistolskyttets ledning. I min nästa artikel ska jag återge intervjuer med internationella toppskyttar. Det blir Ralf Schumann, Jasna Sekaric och Katerina Emmons. Där finns mycket att hämta även för icke idrottsfolk.
Ragnar Skanåker
---------------------------------------------------
Nyårshälsning inför
2008
Publicerat
2007-12-31 (av Ragnar Skanåker)
Inför det nya året skulle jag så gärna ha velat gratulera Sportskytteförbundet till en massa internationella medaljer, ökat medlemsantal, färre ungdomar ute på gatan och allt som följer med framgång. Men tyvärr har intet av detta uppfyllts. Tvärtom. Varför har det blivit så, år efter år? Samma personer – mazarinmaffian sitter i orubbat bo – kanske säkrare än någonsin. Till detta fenomen finns främst två orsaker:
1/ Man tycker det är synd att be någon försvinna som sitter på en oavlönad befattning, typ ordförande.
2/ Fackföreningen tillåter inte att en oduglig medarbetare får sluta.
Har man bara fått in en fot sitter man säkert. Behöver jag ge exempel? Nä, jag tänkte väl det.
Nu är det inte bara dom uteblivna internationella resultaten som visat på bristande ledarskap, utan även sättet att möta kritik. Om man inte bryr sig eller är för feg och stoppar huvudet i sanden är svårt att veta. Ingen av dom kritiska artiklarna i Kretsnytt har bemötts.
Förbundstidningen Sportskytten är full av lovord, resorna gick fint och tack till en förträfflig ledare. Tack till ett nytt innehåll i instruktionerna för obefintliga OS-aspiranter. Innehållet är bara omskrivet. Vi som varit med mer än 2 år ser det genast. Men något måste man hitta på för att motivera en tjänst, även om alla utanför maffian inser att det skulle vara bättre utan bromsklossarna.
Mazarinmaffian gör många fundamentala fel som aldrig skulle ske om man hade lite erfarenhet av hur man skapar framgång och resultat. I ett företag skulle man välja in kritikerna i styrelsen och på så sätt få tyst i leden. Där kunde man i lugn och ro diskutera meningsskiljaktigheterna och komma fram till något bättre. Dessvärre har det nu gått så långt att ingen med kapacitet vill hoppa på det sjunkande skeppet om inte dom tongivande i besättningen byts ut.
Läste i gårdagens Smålandspost att en krögare som jag känner delade ut 900 000:- till föreningar i Växjö med omnejd. Föreningar jag aldrig hört talas om fick tiotusentals kronor. Är det någon som tror att Växjö PK fanns på listan?
Jag skulle lätt kunnat fixa en ansenlig summa som räckt till nyrekrytering av 25 skyttar och dessutom lön till instruktörer. Men jag gör det inte, för mazaringänget har med all tydlighet visat att man inte vill ha in nytt blod och konkurrens om den egna förträffligheten
Idén om att göra en utbytessats till lampor i stället för att reparera gamla duellställ som jag vidarebefordrade till vice ordförande Persson – vart tog den vägen? Har ordförande Claesson satt stopp för detta? Eller var ligger stoppet? Kom idén från fel håll?
Detta är bara ett par exempel på dåligt ledarskap. Räcker länge!
Man ska vara snäll på Nyårsafton så jag slutar med att tala om att jag gläds åt Svenska Pistolskytteförbundets bibehållna och eventuellt ökande medlemsantal. En önskan är också att vi inom Svenska Pistolskytteförbundet kan skjuta alla pistolgrenar inom en snar framtid. Visa större mod och mindre feghet, kära styrelse!
Gott Nytt År alla skyttar och tillskyndare!
Ragnar Skanåker
---------------------------------------------------
Baklänges in i
framtiden
Publicerat
2007-08-08 (av Ragnar Skanåker)
Jag vet inte hur många gånger jag har blivit riktigt förvånad över hur dåliga resultaten är på duellen i sportpistol och grovpistol. Samma sak med snabbpistol. Jag hade tillfälle att lyssna på en av snabbpistolskyttarna vid en internationell tävling för några år sedan. Han påstod att hans dåliga resultat berodde på att han inte var van att skjuta mot ställ med signallampor, eftersom sådana inte används i Sverige. Visst, han hade till en viss del rätt. Och hur reagerade SSF’s pistolsektion på detta? Jo, man tillverkade ett antal ställ för tio meter snabbluft med svängande figurer!
Svenska Pistolskytteförbundet visade en mer verklighetsanpassad attityd genom att subventionera tillverkning av 10 m snabbluftställ med lampor, som fanns tillgängliga för t ex landslagsträning och för SM på snabbluft. Då kom SSF’s nästa genidrag: Man förbjöd användning av målställ med signallampor i SM i snabbluft! Det svenska skytteförbund, som har den internationella sportskyttefederationens uppdrag att bedriva sportskytte i Sverige, utfärdar alltså förbud mot målställ som är konstruerade enligt internationell standard!
Den enda snabblufttävling vi har värd namnet är SM. Tyvärr är deltagarantalet mycket lågt. Ser man på deltagarlistan i årets tävling finner man att nästan alla som deltog fick medalj. SSF’s ”genidrag” slår därmed hårt mot denna sportskyttegren. Kris, alltså. Och ingen inom SSF gör något. Vad värre är – man vägrar ta emot hjälp.
Någon måste ta tag i detta, och verka för att våra sportskyttegrenar åtminstone bedrivs enligt internationell standard. Jag vädjar till Svenska Pistolskytteförbundet att försöka hitta en firma som kan konstruera ett set med lampor och kopplingar till befintliga givare som sitter i anslutning till tavelställen. I stället för att ge en cylinder order att röra sig kan man ge en lampa impulsen . Detta kan inte kosta så mycket. Eftersom Sportec har släppt patentet på rörliga baktavlor är det fritt fram att på ett enkelt sätt se till att sena skott markeras på ett säkert sätt.
För att visa min goda vilja har jag skänkt ett målställ för både luft och .22 med röda och gröna signallampor (försäljningspris11 200:-) till en landslagskytt som jag tror på. Överlämnandet skedde vid SM i Sunne. Dessutom ska jag se till att Tommy Mellberg, ett av våra största löften, får sin årsförbrukning av ammunition tillgodosedd. Och i våras försåg jag en skytt med en fripistol. Detta gör jag därför att jag vet att uppmuntran och uppmärksamhet är en av dom största drivkrafterna för att stärka motivationen. Man behöver bara gå till sig själv.
Vid SM fick jag själv gratulationer av Svenska Pistolskytteförbundets ordförande på torget i Sunne, med anledning av att jag som ende svensk blev inbjuden till ISSF’s hundraårsjubileum i München. Gissa om jag blev stolt! Hade jag varit tio år yngre hade jag ökat träningsdosen ytterligare för att göra mig ännu mer förtjänt av uppmärksamheten. Så fungerar nästan alla människor. Det känns frustrerande att SSF vägrar inse detta enkla faktum. De går baklänges in i framtiden, med blicken fäst vid sin navel.
Ragnar Skanåker
---------------------------------------------------
”Det hade varit
roligt om någon hade ringt”
Publicerad
07-04-19
(Ragnar Skanåker)
Tänk
er tillbaka
till er idrottsliga karriärs början. Vad var det som fick er att fortsätta med
er idrott från den allra första kontakten? Var det era föräldrar som tvingade
er att fortsätta? Knappast. Barn och ungdomar har ju en viss förmåga att göra
tvärt om och revoltera. Jag kan bara gå till mig själv.
Det
som avgör
vid val av sport kan helt enkelt vara att man får intresse för sporten, eller
att man mår bra av att utöva den. Det kan vara någon form av egoistiska motiv,
som till exempel en dröm om pengar. Eller kanske att man har kompisar som
utövar sporten. Det finns många faktorer man får ta hänsyn till, när det gäller
att få en ungdom att fortsätta träna.
En
faktor
som är otroligt viktig är idrottsledaren. Och det gäller i lika hög grad för de
allra yngsta juniorerna, som för de mest erfarna idrottsmännen på
landslagsnivå.
Jag
har under 40 års tid
studerat olika typer av ledningar, organisationer och ledare, och jag kan
konstatera följande: Hur den första kontakten med en sport blir, det bestäms
ofta av kompisar och föräldrar. Här är det viktigt att man är observant på om
barnet har en vilja att bli bättre, eller om det – som i dom flesta fall – bara
blir ett sätt att umgås. Tränaren bör prata med föräldrar och barn om vad man
kan göra för att hjälpa till. Den blivande stjärnan tar naturligtvis det som
uppskattning, och det späder på motivationen.
Så
är man på gång.
Man vet aldrig vad som döljer sig under skalet, men man måste ändå försöka få
en bild av vad det är som skapar motivation hos den ungdom som söker sig fram..
Hur många duktiga idrottsmän missar man inte på grund av tränares ointresse? För
ett tag sedan gratulerade jag en svensk juniormästare i skytte. Efter en stunds
samtal frågade jag vad han fick för stöd av ledningen. ”Inget”, blev
svaret. Jag frågade vad han tyckte dom skulle ha gjort. Hans svar var enkelt: ”Det
hade varit roligt om någon hade ringt.” Förödande. Jag blev alldeles matt.
Denne
före detta skytt spelar
nu golf i stället. Inte utan en viss framgång, faktiskt.
Själv
är jag motsatsen
till allt det vanliga. Jag sköt under tio år enbart för att koppla av. Men så vid
en tävling, som råkade vara landslagsuttagning, blev jag tvåa, men fick ändå inte
vara med, för jag var helt okänd i sammanhanget. Att bli så orättvist behandlad
gjorde mig så arg, att ilskan blev min främsta drivkraft.
Förutom
jobb och familj
ägnade jag all min tid åt träning. Det blev långa dagar, 16-18 timmar. När jag
intensivtränat på det sättet i sex, sju månader, uppnådde jag sådana resultat
att det inte längre gick att förbigå mig.
Det
som skapade
dom höga resultaten var alltså något så dåligt som revanschbegär. Jag kanske
skulle skämmas över detta simpla tänkande. Men hur många ”mors lilla Ollar”
blir OS-mästare? Min skamsenhet går snabbt över när jag nu konstaterar hur den
ackumulerade avundsjukan har blommat ut och slår tillbaka på mig från dom som
fick stå i skuggan i 40 år.
Allteftersom
skytten
tar sig högre upp på rankingskalan, ändras tränarens uppgift. När skytten
skjuter bättre än tränaren, ska tränaren ägna sig åt andra saker än att
kritisera fotvinkeln. Detta utesluter naturligtvis inte att en tränare kan se
uppenbara detaljfel, som kan diskuteras med skytten och rättas till. Men
framför allt ska idrottsmannen/kvinnan känna sig trygg i sin idrottsliga värld.
Och trygg känner man sig när man är delaktig i besluten och vet vad som gäller.
En
av dom främsta
orsakerna till de dåliga resultaten inom Svenska Sportskytteförbundets
pistolsektion är den bristande insikten om just detta. Trots många försök av
utomstående att påtala förhållandet och försöka få en ändring, har inget hänt.
Man
har en liten trojka
i Sportskytteförbundet som bestämmer. Med hjälp av kompisar i valberedning,
arbetsrättsregler och jag vet inte vad, håller man sig fast förankrade på
maktens taburetter. Det gör man inte för att man gillar skyttet, utan för att
man gillar den lilla gratis mazarinen man sköljer ner tillsammans med känslan
att vara betydande på något påhittat möte. Inkompetens och inavel verkar vara
på modet i vissa av våra led.
Som
pistolskytt
bryr jag mig inte så mycket om vad lerduvor och gevär gör, och det har jag
gemensamt med alla pistolskyttar, antar jag. Förbundstidningen Sportskytten
innehåller en halv sida med pistolnytt, och till 80 % är den en hyllning till
ledningen och dess förstäfflighet. Väck med den!
Men
var finns framtiden
och visionerna? Hur ska pistolskyttet överleva? Jag brukar framhålla två
klubbar: Rottne och Öckerö. Där tar man hand om skyttarna och deras vänner.
Goda exempel som det bara är att kopiera.
Men
man kan också gå vidare. Varför går man inte samman med bowling, bordtennis,
badminton, tennis och handboll? Man ska vara där det finns folk. Man måste ut i
skolorna och förkunna, demonstrera sporten. När man vill ha en ny anläggning
ska man ta hänsyn till allt detta. Framför allt ska man titta på dom trivsamma
anläggningarna i Europa. Folk ska trivas och kunna koppla av när föräldrar
eller barn tränar. För att få en topp måste man ha en bredd. Folks vanor blir
allt mer kontinentala. Trivsel är nyckelordet.
I
Växjö
finns 1 300 skyttar som är mer eller mindre aktiva. Pistol och gevär har
gemensam bana. Lerduvor håller hus på annat ställe (också ute i skogen). På vår
klubblokal tas fönsterluckorna bort endast vid behov av ommålning. Hur kan man
tro att folk ska kunna värvas till goda skyttar när ingen ens har nyckel dit
för att kunna öppna dom?
Handlingsprogram
och visioner
är vad som ska till, och jag är övertygad om att det är bara pistolskyttar som tänker
på pistolskyttar. Så: Alla pistolskyttar under en hatt. Då kan ingen bestämma
över oss, och ta bort våra grenar!
Avskaffa
Pistolsektionen!
Vi har ju redan Svenska Pistolskytteförbundet, och om det ska vara en
sammanslagning, så anslut till den lilla organisationen till den stora, det
vill säga, anslut SSF:s pistolsektion till Svenska Pistolskytteförbundet.
Sedan kan man göra som katolikerna – man säger ja till allt, även det som är
dumt, men sedan gör man som man själv vill.
Då
blir det lugnt,
och man kan ägna sig åt en uppbyggande verksamhet. Och grundregeln för den är: Syns
man inte, så finns man inte.
Ragnar
Skanåker
---------------------------------------------------