|
Nya tider i
Sportskytte
Till min stora förvåning fick jag ett mail från Linda Andersson, sportdirektör hos SSF, med en förfrågan om min åsikt om träning och sånt. Även andra elitskyttar från dom framgångsrika åren har fått en sådan förfrågan. Kan bara säga att det är mycket glädjande att "mazarinmaffian" för första gången på 15 år har kommit ut i friska luften. Tyvärr är det 10 år för sent.
Man har under 15 år kört med idéer och toppstyrning som skrämt bort etablerade skyttar och nya talanger. Naturligtvis inte av ovilja utan beroende på bristande kunskap. Maffian består faktiskt av vanliga hyggliga medborgare, ditsatta av andra, så man ska inte klandra just dom som kört resultaten i botten. Vad jag kan säga till deras nackdel är att dom saknar självkritik. Men det är ju också så att man vill ha ett levebröd, och det är naturligt att klamra sig fast vid det. Alltså må ingen skugga falla på Linda & Co.
Själv skulle jag ha skämts över resultaten och tagit min Mats ur skolan för länge sedan. Men jag är ju ingen tränare enligt SSF.
När jag 1982 blev anställd som tränare i USA's Olympic Training Center, fick jag ett kort och klart besked om förutsättningarna för jobbet: Inga resultat - avsked. Mitt eget besked till eleverna blev: Dåliga resultat - åk hem. Det var det lättaste jobbet jag har haft.
Jag hade i början 10 elever. Antalet minskade undan för undan, men efter 6 månader deltog vi med ett lag i deras universitetsmästerskap. Det var ett minst sagt enormt evenemang - det var 15 000 deltagare i olika grenar. Vi vann fripistoltävlingen, där även USA's landslag deltog, och det med juniorer där den äldste var 17 år.
Jag blev då erbjuden att leda deras landslag till OS i Los Angeles, men tackade nej därför att jag var trött på att resa. Men de har inte glömt mig - så sent som för en månad sedan fick jag en förfrågan från USA om jobb för deras landslag*.
Mina erfarenheter av träning skiljer sig som natt och dag från det som predikas av Linda, Claes, Marcus och Per-Olof. Exempelvis har dom flesta andra länder toppskyttar som tränare. Varför? Antagligen för att dom vet hur andra toppskyttar tänker, vad som fordras mentalt, socialt och hur man tar sig till toppen.
Det svenska "skytteundret" började 1977 och varade tills den nuvarande SSF-ledningen tog över. Det är märkligt att ingen inom detta forum frågat hur det kunde komma sig att så många svenska pistolskyttar sköt i världstoppen utan tränare, utan sportdirektör, utan Scatt eller annan elektronik, utan ledning överhuvudtaget och dessutom utan pengar från SSF.
Jag misstänker att den nu utsända enkäten är ett spel för gallerierna och ett sätt att rättfärdiga en anställning. SSF har misslyckats med det som är deras uppgift. Därför är det inte så konstigt att alla - nästan - vill ha sportgrenar tillgängliga inom Svenska Pistolskytteförbundet. Som vinden nu blåser verkar det bli verklighet. När, det beror på kurage och framsynthet hos styrelsen.
För att påminna om resultaten på 80-talet, så att ni kan jämföra med dagens, gå in på www.issfnews.com/shooters/whoiswho.asp?event och klicka er fram till exempelvis Skanåker eller dom andra i laget från den tiden. (Anm: Mitt resultat på fripistolen i Los Angeles är inte med. Det var 583. Inte luft alltså, utan fri.)
*I Sverige säger man "Vi ska inte skicka pensionärer till OS". I USA har man en annorlunda syn på saken. Där är det prestationsförmågan som gäller, ingenting annat.
Ragnar Skanåker |