Hotet mot skyttesporten kommer inifrån
 
Publicerat 2013-05-02 (av Ragnar Skanåker)

Jag har under lång tid framfört hård kritik mot Svenska Skyttesportförbundets ledande personer för deras djupt oprofessionella sätt att driva förbundet. För en utomstående betraktare kan det ha verkat vara någon slags personlig vendetta från min sida, men det har det aldrig varit.

Jag har numera inga ambitioner att vara med i toppen, så egentligen har jag inte med Skyttesports skötsel att göra, men skyttar kommer till mig dagligen och stundligen och berättar om missförhållanden. Jag har full förståelse för att de själva inte vill framföra kritiken därför att de kommer då att drabbas negativt på ett eller annat sätt. Jag använder Kretsnytt och min hemsida www.skanåker.se för att vidarebefordra mina åsikter av det enkla skälet att Skyttesport inte publicerar någon kritik.

Elitskyttar som tränar och tävlar mer eller mindre på heltid, är mycket sällan ekonomiskt oberoende. De är starkt beroende av de bidrag som SvSF och SOK  har som uppgift att fördela. I den situationen kan det få ödesdigra följder att bita den hand som föder en. Den som har för mycket egna åsikter får sina bidrag indragna, och måste avbryta sin skyttekarriär. Därför är det inte konstigt att ingen kritik har hörts från elitskyttarna. De elitskyttar som tar medaljer är ofta lite besvärliga med egna åsikter och en egen stil. Man glömmer då lätt att det är just för att de avviker från den grå massan som de tar medaljer.

När jag åkte från Island till London och OS åkte min skytt/elev i Businessklass medan jag och presidenten fick åka i Ekonomiklassen. Helt naturligt. Vad säger detta om ledarnas tänkesätt?

Jämför Sverige! Vår främste elitskytt, den olympiske medaljören Håkan Dahlby, har tydligen irriterat ledande personer i förbundet. Det ryktas att hans stipendium på 70 000:- från SOK, via Skyttesportförbundet, har dragits in. Den motivering som lär ha uppgivits, är att Håkan har deltagit i TV-programmet ”Let’s Dance”, och att han därför ansågs ha försummat sin skytteträning.

Detta är ju fullkomligt nonsens. Genom den stenhårda fysiska träning dansandet har inneburit, har Håkan ytterligare stärkt sin redan goda kondition, och gått ner 7 kilo. Den här satsningen har också bidragit till att stärka Håkans mentala kapacitet. För att inte tala om att han genom att synas i TV har skapat värdefull publicitet för svensk skyttesport.

Elitskyttar är ett släkte för sig, och kanske besvärliga, men låt dem vara detta så länge de skänker ära till Sverige och drar nya förmågor till vår sport. Syns man inte, finns man inte.

Finns det ingen i Skyttesportförbundet som begriper detta? Hur skulle det vara om man frågade någon som kan det här?

Nästan alla nationer har  olympia- eller världsmästare som coacher. De kan förmedla kunskaper som de har förvärvat genom erfarenhet. Men tittar man på den svenska förbundsstyrelsen, tränarna och lagledarna finner man att ingen av dem har några internationella skyttemeriter som är värda att nämnas. Man har lyckats ta sig fram till köttgrytan med helt andra metoder.

Ta till exempel den grå eminens, som har betydligt mer inflytande i förbundet än hans formella position medför, nämligen förbundskaptenen Claes B. Johansson. Hur är det med hans meriter i viltmåls- eller lerduveskytte? Vem ska lerduveskyttarna rådfråga om förberedelser inför en OS-final?

Ineffektiviteten och den infekterade stämningen i förbundet härrör till stor del just från denne Claes Johansson. Ett av hans senaste stordåd var att reta Norma så att de drog in ca 250 000:- i bidrag till Skyttesport. Detta skedde i en situation där förbundets ekonomi var mycket ansträngd.

Claes Johansson är enligt min mening skyttets fiende nummer 1. Hans väg från Rikspolisstyrelsen till Svenska Skyttesportförbundet kantas av misslyckade ”satsningar” och förstörda skyttekarriärer. Jag vet inte i vad mån han har beordrat indragningen av Håkan Dahlbys stipendium, men sannolikt har han varit inblandad.

Håkan är beredd att satsa hårt på VM och OS. Genom sin begåvning och sin hårdträning har han goda utsikter att ge det svenska sportskyttet internationella medaljer och goodwill även i fortsättningen. Detta är Claes Johansson och hans villiga hantlangare beredda att kasta bort, enbart för att värna om sina personliga maktpositioner.

De framgångsrika pistolskyttarna på 70-, 80- och 90-talet skulle aldrig tillåta att en sådan ledare fick härja fritt. Vi såg till resultaten, vi fixade egna pengar, vi behövde inte rätta åsikter efter bidrag, utan kunde ägna oss åt det vi var bra på: att ta medaljer på OS, VM, WC och EM. Men det var då, det. Efter 20 år av misskötsel tävlar vi nu i samma liga som länder där handeldvapen är förbjudna.

Nu måste någonting äntligen göras, nu måste denna varböld punkteras. Ansvaret vilar tungt på valberedningarna. Vi måste få fram en ny generation av ledare och makthavare, som inte ständigt värnar om de egna maktpositionerna, utan som arbetar målmedvetet för att lyfta
Skyttesverige till den position som framgångsrik skyttenation, som vi en gång hade.

En bra början vore att som inträdesbiljett till befattningar inom Skyttesport och SOK  kräva att alla ska läsa boken ”Allt man inte får lära sig vid Harvard Business School”. Boken är skriven av Mark H McCormack. En annan bok som också borde vara obligatorisk är ”Nio OS-nästan”. Lever man bara upp till 10% av vad som finns innanför dessa pärmar är 90% av Skyttesports problem borta. Kostnad för dessa fantastiska böcker är ca 75 Mazariner och borde sponsras av neutral part, t. ex. Riksidrottsförbundet.

Syns man inte, finns man inte.

Ragnar Skanåker