Visioner och kulisser

Publicerat 2011-06-12 (Av Ragnar Skanåker)
Uppdaterad 2011-06-13

Den 4 juni var det EM-kval (landslagsuttagning) i Uppsala i pistolgrenarna fripistol, standardpistol, snabbpistol, grovpistol och sportpistol. I den olympiska paradgrenen fripistol, pistolsportskyttets flaggskepp, var resultaten skrämmande låga. Om man jämför med de så kallade premieresultaten – de resultatnivåer som SvSF bedömer att man behöver uppnå för att gå till final i World Cup, EM eller VM – så sköt den allra bäste fripistolskytten 545 poäng, vilket är 17 poäng sämre än premieresultatet (som är 562 p). Alla övriga matcher var således ännu sämre.

Att resultatnivån sjunker som en sten är inte så konstigt, eftersom underlaget av elitskyttar på något så när internationell nivå nu har krympt ihop till praktiskt taget ingenting. Se bara på deltagarantalet i tävlingar. På DM i standardpistol öst startade 2 (två) deltagare. På landslagskval fripistol syd var det också två deltagare.

I en insändare i Svensk Skyttesport nr 3-2011 bad jag pistolsektionen förklara den katastrofala nedgång i resultat, som skett de senaste femton åren. Ordföranden i pistolsektionens styrelse, Lennart Carlsson, anser att läget i sektionen är helt i sin ordning. Han svarar att sektionen har ”arbetat fram en vision” som de kallar ”Svenskt Pistolskytte mot världsklass 2014-2016”. (Han hänvisar till skriften ”Verksamhetsplan för 2011”, som han säger är utlagd på SvSF’s hemsida. Den går dock inte att hitta.)

Denna ”vision” innebär tydligtvis att något slags mål ska uppnås år 2016. Men sektionsstyrelsen har redan nu lagt in en brasklapp, så att den klarar sitt eget skinn: ”Att nå vårt uppsatta mål 2014-2016 förutsätter naturligtvis att det finns skyttar som är beredda att satsa mot dessa mål.”
 

Den formuleringen innebär, att Pistolsektionen sätter sig ner och väntar på att det ska dyka upp ett gäng elitskyttar, som kommer och förverkligar sektionens vision. Var de ska komma ifrån, och hur de ska bli elitskyttar, det är tydligen inte pistolsektionens bord.

Visst vore det trevligt om ett antal entusiastiska och färdigtränade pistolbegåvningar kom och knackade på pistolsektionens dörr, men sådant händer inte så ofta i idrottsvärlden. Det är min bestämda uppfattning att det är pistolsektionens främsta plikt att för det första aktivt spåra upp nya skyttebegåvningar, och för det andra att inspirera dessa begåvningar, och övertala dem att satsa på en karriär som elitskyttar på internationell nivå.

Men om man ska kunna inspirera och övertala nya skyttar att satsa hårt på en skyttekarriär, då måste man ha något lockande att erbjuda. Det har varken SvSF eller dess pistolsektion förstått. Deras ryggmärgsreaktion, när elitresultaten uteblir, är att med surt nedvinklade mungipor anklaga skyttarna för lättja. Och den attityden mot skyttarna lär knappast inspirera någon av dem.

Att vaska fram nya begåvningar på kort tid är inte på minsta sätt någon omöjlighet. Jag tränade en nybörjare för några veckor sedan, och i EM-kvalet den 4 juni vann han grovpistolen, trots fula psykningar från etablerade landslagsskyttar. Hans resultat var 578 poäng, bara 4 poäng under premieresultatet. Det är inte illa skjutet av en nybörjare.

Om jag som ensam elittränare, utan något som helst stöd från SvSF, relativt lätt kan få fram en sådan begåvning, då borde den betydligt resursstarkare pistolsektionen kunna få fram tio.

Pistolsektionen visar oupphörligen att man betraktar sin träningsverksamhet som en betydelselös kuliss, som man tar med en klackspark. Här om året arrangerade man ett träningsläger i Strömsund. Fem av sex deltagare kom från södra Sverige. Dessa fem skyttar fick 4 timmars träningstid – och 15 timmars restid! Nyligen hade man ett träningsläger för fripistolskyttar i Sävsjö. Där visade det sig att lägrets tränare aldrig hade innehaft en fripistol!

Att pistolsektionen skulle spotta i nävarna och göra något konkret för pistolskyttarna, det är knappast en realistisk förhoppning, särskilt efter att sektionens ordförande nu har givit svart på vitt på att styrelsen inte tänker lyfta ett finger. Så jag får väl i stället vända mig till Svenska Pistolskytteförbundet: Varför inte ge era medlemmar chansen att skjuta sportskyttegrenarna? Fördelarna för skyttarna är uppenbara, och vem skulle ta skada av ett sådant arrangemang?

Ragnar Skanåker