Svar på Handikapptolkens behövande
 
Publicerat 2010-01-17 (av Adam Ström)

Nu är jag väl medveten om att A-vapenskyttet är lite svårare än C. Men är det i stockholmsserien rätt ställe att premiera en kaliber medans andra inte skall få samma stöd ? B skjuts väldigt sällan & av ett minskande antal , tyvärr. Så är det inte en bättre kaliber att ge handikapp än A?
 
En noja med rätt laddning går skrämmande bra även om marginalerna för fel är mindre. Det räcker trots allt med att komma i mitten av träffområdet för att tolkas upp till ett högre resultat.

Klart att det är en tävling, jag skulle vilja se den skytt som tycker att det är roligt att hurra för det andra laget.

Om jag eller någon i mitt lag skulle välja att skjuta A så använder vi inte tolken. Än så länge har jag använt A,C & B i matcher även skjutit R men då räknas den som B. Än så länge har ingen tolk varit nödvändig för att höja mitt resultat. Nu säger jag inte att jag är ovanligt bra utan jag är en medelmåtta av större mått ;).

Men att tävla kräver väl ändå träning & skjuter du mycket, blir du bättre. Enligt min erfarenhet blir man bättre genom utmaningar & prövningar , så vill du bli en duktig A-vapenskytt så är väl ändå matchträning som stockholmserien, en riktigt bra träning även om dina resultat blir lägre i början så kommer dom stiga efter hand.

Efter varje match förra året pratade vi om handikapptolken & ditt svar är det ända positiva jag har hört än så länge. Men det kanske är så i dom lägre serierna att just vi inte känner att vi behöver tolken? A-vapen av modernare utformning är numera anpassade till precision & skulle aldrig användas som tjänstevapen (A-klass) typ X-serien, Pardini, mfl. Är dessa vapen så svåra att prestera med att ett handikapp behövs? Man kan väl säga att alla A-vapen som faller under A1 & A2 i hemorten kan få använda handikapptolken? Det är en kompromiss som jag tror att det är lättare att ställa sig bakom!

Jag har haft fel förr men i den här frågan undrar jag varför ett fåtal behöver hjälp för att hävda sig! Okej, mitt ordval kan kännas som starkt & jag ber om ursäkt för det.

Hoppas på att flera kan våga skjuta A utan tolken!

Adam Ström

---------------------------------------------------
  
 

Handikapptolken behövs i Stockholmsserien!
 
Publicerat 2010-01-10 (av N-A Ekberg)

Adam Ström har den bestämda uppfattningen att handicaptolken inte behövs i Stockholmsserien (vilket är en divisionsindelad lagserietävling i precisionsskytte inom Stockholmskretsen). Jag håller inte med.

Den 21 januari 2008 beslöt kretsstyrelsen att ta bort reglerna för handicaptolkning i Stockholmsserien. Det fanns två skäl; dels att det är svårt att nyanskaffa handicaptolkar, dels att det på vissa banor bara är tillåtet med kaliber .22. Kretsstyrelsen bedömde dessutom att skytte med annat än C-vapen förekom endast undantagsvis.

När inbjudan till 2008 års tävling kom ut visade det sig att intresset att skjuta med A-vapen var förhållandevis stort och önskemål kom in från flera håll om att ändra beslutet. Eftersom kretsen ser det som viktigt att gynna skytte med A-vapen beslöts vid mötet den 8 april 2008 dels att undanröja det föregående beslutet, dels att det är det lag som önskar använda handicaptolk som ansvarar för att sådan finns på plats och dels att ett gästande lag som önskar skjuta med annat än C-vapen skall kontrollera med hemmalaget om detta är tillåtet på banan.

Det råder knappast någon tvekan om att en skytt, allt annat lika, normalt sett skjuter högre resultat med ett C-vapen än ett A-vapen. Vanligen hanterar vi detta med indelningen i olika vapengrupper (har du tänkt på det, Adam?), men om vi inte vill splittra tävlingen är handicaptolken ett fungerande hjälpmedel att närma sig rättvisa. Grundförutsättningen för detta resonemang är förstås att man, förutom fika & snack, deltar i tävlingen för att vinna över de andra lagen - annars är ju såväl tavlan som den arbetskrävande resultatredovisningen onödig.

När det gäller Adams värdeord som ”förlegade”, ”fusk”, ”fegt bakåtsträvande”, ”orättvis” och ”mesig” tycker jag dessa går att spara till andra tillfällen. Däremot delar jag hans uppfattning att vi i alla lägen bör träna mer och ha kul.

Må laget med de bästa skyttarna vinna!

Nils-Anders Ekberg
kretsordförande

---------------------------------------------------
  
 

Behövs handikappstolken i Stockhomserien?
 
Publicerat 2009-12-31 (av Adam Ström)

 Efter påtryckningar har kretsen beslutat att återinföra den förlegade handikappstolken. Nu är frågan varför skulle det gynna A-skyttet?

Jag kan inte förstå att det känns bättre att alla träffar som sitter i mitten av träffytan tolkas in till en högre valör, mera pinsamt att va så dåligt tränad att jag behöver hjälp för att vinna !
Dagens A-vapen är av hög kvalitet, ammunitionen likaså . Att skjuta ett högt resultat är inte lika svårt som med en otajt sliten tjänstepang där en tolk kan ha varit okej en gång i tiden .

En duktig skytt skjuter samma resultat med A som en normal skytt med C, ska A-skytten då få fler poäng bara för att han väljer en grövre kaliber? Borde då inte Pk Sveas .45 lag (som skjuter 45acp) få pizzatallrikar som tolkar?

Om handikappsystemet är till för att öka användandet av A-vapen varför finns inte samma system för det försvinnande B-skyttet?
Att gå tillbaka till det här systemet ser jag som ett fegt bakåtsträvande där ”fusk” premieras före skicklighet .

Jag, personligen ser ner på skyttar som känner att de behöver en gammal & orättvis tolk för att kunna skjuta 50-poängare!

Är inte stockholmserien ändå ett sätt för oss skyttar att träffas, fika, snacka skit & skjuta bara för att det är trevligt!
Ska verkligen en så mesig kaliber som 9mm vara så ”svårskjuten” att det krävs tolk för att göra resultat ?

Nej säger jag, träna mer istället!
Framför allt, ha kul!

Adam Ström
Handens Psk

---------------------------------------------------
  
 

Sveriges bästa skytteform för äldre +55?
 
Publicerat 2008-10-26 (av Olle Persson)

Jag kan inte låta bli att skriva lite ang den nya skytteformen PPC. Eftersom jag med ålderns rätt inte ser lika knivskarpt som när man var 20 så har ju resultaten blivit därefter. Inte roligt men det är ju tidens gång som det heter. Jag har ju kunnat kompensera med glasögon men när det är kolmörkt i skogen på en fältskytterunda, ja då hinner inte ögonen med längre.

Men nu har jag nog sett ljuset i tunneln. Jag lånade lite saker till min gamla s&w M14 för att kunna prova PPC på klubben och hurra!!

Här fanns det ju både tid och stöd för en gammal gubbe. Det enda småknepiga var ju de 20 sek serierna man skjuter på dom kortare hållen men man får ju använda stödhanden även där så ögonen hinner med. Sen finns det ju gott om tid på de andra momenten.
Omladdningen under tiden den var ju inte lätt men med goda råd gick det ju väldigt bra till slut. Jag må säga att PPC- grabbarna är väldigt hjälpsamma med allt.

Så jag har sökt rätt på en kurs som jag ska gå till våren. Till alla +55 som tycker att det börjar bli lite svårt det här med fälskyttet: Ta en seriös titt på PPC, det har vissa drag från fält, men det är mest precision.

Och det tycker jag var väldigt trevligt.

Mvh
Olle Persson

---------------------------------------------------
  
 

---------------------------------------------------
  
 

Kort replik till Wille Birksten
 
Publicerat 2008-09-02 (av Mike Winnerstig)

---------------------------------------------------
  
 

Rädda skyttet, inför en tjänstepistolklass
 
Publicerat 2008-08-31 (med tillstånd av Wille Birksten)

Har du varit på en extern tävling i banskytte på länge? Jaså, inte du heller.

Mitt historiska perspektiv är begränsat eftersom jag bara skjutit pistol i tre år, men jag har fått mig berättat att det var mycket mer drag kring tävlingarna förr. Bara under mina år har det blivit allt färre som dyker upp på banskyttetävlingarna. Och de som dyker upp är alltid samma gamla gäng.

Jag har dessvärre ganska lätt att förstå alla dem som inte avsätter lördagarna och söndagarna för att kuska ut till Grimsta eller Bro. Tävlingarna känns ofta ordentligt mossiga. Missförstå mig inte, jag tycker att banskytte är bland det roligaste som finns, men ibland tror jag att jag är på kafferep hos föreningen för dem som inte kan skratta. Andra gånger tror jag att jag villat mig in på huvudkontoret till klubben för inbördes beundran.

Jag tror ni vet vad jag menar. På banskyttetävlingar verkar det närmast förbjudet att tycka att pistolskytte är roligt, eller åtminstone att visa att man tycker det. Och om någon skjuter en 47:a så är det suck och stön och ”vad pinsamt att skjuta en kantnia”. Det är också ett sätt att säga välkommen till nybörjaren som just fick ihop 39 poäng på banan bredvid.

Jag har seglat sjunkande skepp förut, och tror mig veta när det är dags att börja leta efter nödraketerna.

Bara det faktum att jag känner mig som en nybörjare efter tre år säger en del om hur lätt det är att komma in i pistolskyttevärlden. Hur ofta hör ni till exempel något spännande om Pistolskytteförbundets planer för att utveckla sporten och locka fler nya skyttar? Det enda jag hör om är stridigheter med Sportskytteförbundet, och något obegripligt om stadgarna.

Så, vad ska man då göra?

Dels måste vi göra något åt slutenheten. Vi måste på allvar försöka profilera skyttesporten gentemot allmänheten, anstränga oss för att locka till oss nya skyttar och bli mycket bättre på att ta hand om dem som är nya i sporten.

Men jag tror att det finns ett mer grundläggande problem. Vår egen attityd.

Liksom med slutenheten tror jag detta problem bottnar i det faktum att vapen är farliga saker som kan orsaka mycket elände, och att vår sport därför inte är en sport vilken som helst. Så är det, och säkerheten måste självklart alltid komma i första hand. Men någonstans känns det som om detta har förväxlats med att man inte får skjuta pistol därför det är roligt, och ännu mindre tycka det är roligt med pistoler och revolvrar.

Jag tycker att vi ska sluta upp med detta självspäkande, och börja fundera på hur vi kan få in mer lust och glädje i pistolskyttet.

En idé som jag tycker är värd att pröva är att se över förbundets klassindelning. I skjuthandboken definieras klass A som varandes för tjänstepistoler och övriga pistoler av tjänstevapenkaraktär. Ha, ha, ha, säger jag. Det finns inte ett tjänstevapen i sikte på banskyttetävlingar i klass A. Det är idag en klass där endast rena tävlingspistoler göra sig besvär. (Jo, jag vet att Neuan är ett gammalt tjänstevapen). 

Nu har jag inga problem med klass A. Självklart ska vi ha en klass där de allra bästa grovkalibriga pistolerna tävlar. Det är så att säga pistolskyttets formel 1.

Men, det borde inom pistolskyttet också finnas utrymme för att skjuta pistol, inte bara tävlingsredskap. Exempel på pistoler är Glock, Beretta eller en vanlig SIG 226:a. Pistoler som är gjorda för driftsäkerhet och tjänsteanvändning. Vapen med medvetet tunga och släpiga tryck som inte ska vara alltför lätta att avfyra.

Väldigt många pistolskyttar i Sverige äger en pistol av sådant slag. Hur kan det komma sig när de inte är konkurrenskraftiga i de grenar som finns? Jo, helt enkelt därför att det är väldigt roligt att skjuta sådana pistoler, och för att få lite variation i det vanliga nötandet och sökandet efter det perfekta. 

Och eftersom glädje är det jag efterlyser tycker jag att vi ska införa en klass inom banskyttet, och för all del även inom fältskyttet, där vi kan få tävla mot varandra på ett mer avslappnat och lustfyllt sätt.

Vi kommer fortfarande vara ytterst seriösa och ansvarstagande, och lägga större delen av vår prestige i klass A och C. Men låt oss med en tjänstepistolklass locka några av alla dem som idag inte känner sig välkomna till tävlingarna för att deras pistoler och resultat inte är fina nog.

Sedan kan vi återgå till att gnälla på korkade politiker och allmänhet som vill bygga bostäder på våra allt mer öde skjutbanor.

Wille Birksten, Pistolskytt nummer 24255

---------------------------------------------------
  
 

Skytte, ett hantverk (helst drejat).
  
Publicerat 2008-08-05 (av Jens O’Konor)

Hur beskriver man en skytt som person utanför skjutbanan? Om jag får generalisera kraftfullt, så tror jag att skyttar i allmänhet skulle beskriva sig som mer naturmänniskor än medelSvensson. Dessutom tror jag vi är kraftigt överrepresenterade av personer som gillar jakt och fiske. Merparten är män (sorry kvinnor, men det är tyvärr ett trist faktum). Medelåldern är dessutom högre än i de flesta andra sporter och den blir dessutom högre för varje år som går. Sist men inte minst finns det naturligtvis ett stort intresse för vår sport och våra sportredskap, vapnen.  

Vidare är vi en relativt liten sport med ett antal mindre handlare som kämpar för att kunna förse oss skyttar med allt möjligt och omöjligt med koppling till vår sport.

Så med ovanstående i minne, vad gör man då som ansvarig för prisbordet, på olika tävlingar runt om i Sverige?

Det naturliga svaret är som ni alla vet, hantverk och företrädelsevis då någonting i keramik, helst drejat.

Nu generaliserar jag naturligtvis kraftfullt. Ibland är det även hushållsapparater, ljusstakar, och en och annan stekpanna på prisbordet. Några dristar sig till och med till presentkort. Naturligtvis inte presentkort till någon av våra hårt arbetande vapenhandlare utan helst hos någon stor elektronikkedja.

Är det likadant i andra sporter - att det skall vara drejat på prisbordet? Får boxare, fäktare, kampsportare, fotbollspelare, crossförare, friidrottare, simmare och kanotister också hantverk och då helst något drejat i priser? Om så är fallet måste krukmakare, eller hur de nu benämner sig, vara ett av Sveriges mest lönsamma yrken.  Eller kan det vara så ställt att skytte är en av få sporter som fortfarande har prisbord och på så sätt supportar hela drejarsverige?

Missförstå mig rätt, de hantverk vi får är väldigt vackra och har säkert lokal förankring, men som min fru sa till mig efter årets SM, varför får ni aldrig något med kopplig till er sport utan bara keramik och hushållsapparater? Är inte det lika konstigt som att dela ut vapenprylar på SM i drejning?

Varför får vi över huvud taget priser? Är det för att tillfredställa våra egon? Är det för att vi, vuxna män, skall kunna komma hem till fru, sambo, mamma, barn och kompisar och stolt kunna visa upp ljusstaken i keramik eller de sex drickaunderläggen i kork?

Jag förstår att det är ett tuff jobb att vara ansvarig för prisborden. Mycket jobb att köpa in eller tigga ihop priserna. Mycket jobb att fördela priserna och att hantera och dela ut priserna. Lång väntan för oss skyttar på prisutdelning på mindre lokala tävlingar innan vi får åka hem till våra familjer och slutligen en massa gnäll från sådana som mig som tack för det hårda slitet!

Så varför inte underlätta för alla. Om jag inte tror fel så är rekommendationen att halva startavgiften skall gå tillbaka till skyttarna. Så varför inte strunta i priser och istället halvera alla startavgifter. Tänk att betala 125kr per start på nationella SM istället för som idag 250kr. För mig personligen skulle det innebära en besparing på flera tusen kronor per år för att inte tala om besparingarna i tid för mig och tid och kraft för alla arrangörer.

Dessutom blir det lättare att arrangera tävlingar om arrangören slipper fundera på priser. Fler tävlingar tror jag alla skyttar vill ha, såväl nationella skyttar som sportskyttar.

Vän av ordningen påpekar nu att det ju finns prispengar. Samma strunt tycker jag. Vem blir en lyckligare människa och skytt av att få 30kr för sin sjundeplats i en precisionstävling. 30 kronor som arrangören dessutom skall jobba för att betala ut till rätt klubb och rätt plusgiro och som någon i klubben skall jobba för att rätt skytt skall få. Vad kostar den hanteringen i tid?

Vad säger ni i skyttesverige? Klara vi vuxna män och kvinnor oss utan helt utan drejade skålar eller ännu galnare, hur skulle vi reagera om vi fick skytterelaterade priser eller presentkort till någon vapen- eller tillbehörshandlare?  

Jens O’Konor
Atlas Copco PK

---------------------------------------------------
  
 

Process utan demokrati?
 
Publicerat 2007-08-21 (av Arne Friberg)

Efter att ha läst senaste numret av Svenskt Skytte har jag en del funderingar gällande den så kallade ”process”, i vilken trojkans suveräna ledare driver på mot den stympade versionen av sammanslagning av skytteorganisationerna, där SSF, FSR och SkytteUO återstår.

Vad är demokrati inom skytterörelsen? Är det att några få skapar ett förslag, och massorna får säga ja eller nej? Det sägs att det är en ”process”. Kommer någonsin skyttarna in i processen, eller består deras medverkan i att säga ja när ”processen” har fött ett färdigt förslag?

Kan det vara fel i demokratin, att som SPSF involvera skyttarna? Är man från processledningen rädda för att skyttarna skall ha en avvikande mening? Klarar skyttarna inte av att förstå sitt eget bästa?

Processledningen kan inte förstå varför samma fråga upprepas vid mötena. När man inte förstår en så enkel sak, då är det inte högt till tak. Naturligtvis är det för att även andra skall få upp ögonen.

Processledningen borde fokusera på själva processen för att i slutändan få fram ett bra resultat. Alla som sysslar med processer, fysiska eller mentala, vet att innehållet i allra högsta grad påverkar slutresultatet. Man får inte 98-oktanig bensin om inte alla delarna i processen håller rätt temperatur och tryck. Det går inte bara att blanda om i råoljan och så skopa upp det man vill ha.

Är det demokrati att i ”processen” hota med nedläggningar? Förvisso kan man förespegla att ett inferno ska utbryta om processledningens förslag förkastas, men direkta hotelser hör inte hemma i en demokratisk process.

Arne Friberg

---------------------------------------------------
  
 

Enklare, bättre och billigare?

 
Publicerad  07-04-12 (Cyril Falck)

Grundtanken bakom sammanslagningen av våra skytteförbund är att minska byråkratin och göra det enklare för medlemmar och klubbar att ägna sig åt skyttet. En god och intressant tanke som borde leda till glada tillrop och förhoppningar.

Men den senaste upplagan av underlaget för det tänkta nya skytteförbundet är ingen särskilt faktaspäckad läsning. Alla de frågetecken som fanns i första upplagan har utökats med ännu flera uppskatt­ningar och gissningar, inte bara avseende antalet medlemmar i de olika förbunden, utan i ännu högre grad det ekonomiska underlaget. Inget vilar på säker grund. T.o.m. inom de egna leden börjar man svikta. Det framförs krav på att man bör lägga till ytterligare ett år för att reda ut de verkliga förhållandena.

Gamla kämpar inom Frivilliga Skytterörelsen har i sin förbundstidning Svenskt Skytte uttalat sin tveksamhet till detta hastverk. Både Tore Wikberg och Hans Jonsson förordar ett bättre underlag, och framför allt att sammanslagningen ges den tid som behövs för att undvika att det hela blir en flopp.

Hur många medlemmar finns det egentligen? Var får vi pengarna ifrån? Denna senare fråga gäller i högsta grad mellannivån, där det förutsätts att det finns anslag på lokal nivå att söka. Vem söker och från vem till vad?

Svenska Sportskytteförbundets uppgifter om att man har 80 000 medlemmar låter i mina öron som en grov överdrift. Tanken att bara 7 000 - 8 000 skjuter aktivt (har tävlingslicens) låter smått otrolig. Vad sysslar de övriga 70 000 medlemmarna med? Det kan väl inte vara skytte i varje fall?

Troligen finns det på flera håll en tradition att räkna in övriga förbunds skyttar bland sina egna skaror. I varje fall har Svenska Sportskytteförbundet ägnat sig åt denna föga smickrande metod för att fräscha upp siffrorna. Redan i början på 90-talet gjorde man ett klipp av högsta rang. Man utnyttjade helt enkelt det märkliga förhållandet att en del av Svenska Pistolskytte­förbundets klubbar var dubbelanslutna, alltså även anslutna till Svenska Sportskytteförbundet. Dubbelanslutningen är i sig en legal omöjlighet, eftersom klubben därmed har två olika stadgar som är långt ifrån samstämmiga, och inte kan finnas i samma juridiska enhet. Detta vållade inget större problem eftersom sportgrenarna svarade för bara en bråkdel av tävlings­verksam­heten. Denna del ansågs som en sektion inom den nationella klubben.   

Det hela ställdes på sin spets när Svenska Sportskytteförbundet beslöt att räkna in alla med­lemmar i dubbelanslutna klubbar, som medlemmar i Svenska Sportskytteförbundet, trots att i de flesta klubbar sportskyttet var en mycket liten del av verksamheten. Det fanns klubbar som hade 300 medlemmar, där bara några få sköt sportgrenarna. Det blev lite för magstarkt för några klubbar som avkrävdes avgifter till SSF på stora summor. Det ledde till att flera klubbar lämnade Svenska Sportskytteförbundet. Dock finns fortfarande många dubbelanslutna (ca 40 %) och detta leder till kraftigt överdrivna medlemssiffror i SSF.

Förmodligen finns det liknande förhållanden inom övriga förbund, d.v.s. medlemmar som dubbelräknas. Det är alldeles nödvändigt att ta reda på det verkliga medlemsantalet inom alla förbunden. Detta är en förutsättning för att skapa en uppfattning om vilken medlemsavgift som behövs för att klara verksamheten.

Förhoppningen att kunna ”ta med sig” tidigare bidrag in i nya förbundet torde vara något väl optimistisk. Det gäller i varje fall för SkytteUO vars bidragsgivare (Ungdomsstyrelsen) kräver att organisationen är självbestämmande, d.v.s. inte är knuten till annan organisation.

Frivilliga Skytterörelsen har tappat en stor del av sina bidrag på senare år. Troligen måste man räkna med att tappa ytterligare. Till en del kan detta kompenseras av en avgift för medlem­mar­na. Denna måste dock baseras på beslut som gäller alla ingående förbund. Eventuella bidrag från RF är inte kända i dag. Sport kan räkna med fortsatt stöd, men kommer det att finnas utrymme för stöd även för övriga?       

Mellannivån blir ett verkligt getingbo. Den tänkta besparingen försvinner i en gigantisk huggsexa, där varje ingående sektion kommer att slåss för sin egen existens. De eventuella bidragen från kommuner, landsting, regioner och andra, finns ännu inte i realiteten. Vad finns det då att fördela (slåss om)? Utgångsläget är sådant att det inte går att ha ens en ungefärlig uppfattning om storleken, och inte heller varaktigheten, av bidragsgivarens ekonomiska välvilja. Den enda möjliga lösningen på ekonomikomplexet är att det presenteras ett realistiskt alternativ om de tänkta bidragen inte kommer.

Vad kan man då göra för att ro hem projektet? En realistisk ekonomisk reservplan är absolut nödvändig. Den måste tas fram omgående. Avgiftsfinansiering är det enda realistiska alternativet om bidragen blir mindre eller uteblir.

Vilka avgifter behöver man ta ut av medlemmarna i detta läge? Detta går bara att reda ut genom att medelsbehovet fastställs, dvs. vad verksam­heten kostar. Vidare behövs en fullständigt reviderad medlemsförteckning. Det faktiska medelsbehovet divideras med antalet betalande medlemmar. Då har man avgiftsnivån. Den lär inte stanna vid 25:- per medlem. Alla övriga inkomster blir ren bonus. När storleken på eventuella externa bidrag är känd, revideras medlemsavgiften i motsvarade nivå. Det räcker inte med ett allmänt tyckande och glada tillrop. Det krävs faktaunderlag.

Att räkna med att de förbund som har ”pengar på banken”, glatt och villigt skulle kasta in dem i gemenskapen är mer än lovligt naivt. Den förhoppningen visar ett så formidabelt dåligt omdöme och ett ekonomiskt lättsinne att man undrar hur denna flummiga idé över huvud tagit kunnat se dagen ljus. Man bygger inte ett hus – inte heller skapar man en stor organisation – om man inte har en säker ekonomisk grund att stå på.

Cyril Falck.

---------------------------------------------------
  
 

HUR KOMMER DET SIG?
  
Publicerat 2007-03-19 (av Christer Westin)

Stockholmskretsen utgör mer än en femtedel av alla aktiva skyttar i landet! Vi är den särklassigt största kretsen av alla. Större än tvåan och trean tillsammans! Men ändå har vi ingen representation i förbundsstyrelsen!
Det har Ni visst säger någon – Mike Winnerstig! Jo visst han är folkbokförd i Stockholm men han är inte nominerad eller föreslagen av Stockholmskretsen utan invald på helt andra grunder. För några år sedan försökte vi få in Nils-Anders Ekberg, det misslyckades – förslaget kom ju från Stockholm.
  
I år ser det trots allt ut som om Nils-Anders kommer in, delvis p.g.a. Åke Henrikssons tragiska bortgång och delvis p.g.a. ”han är ju Värmlänning”. Man hör också kommentarer typ ”bara inte en 08”.
Vid samtal med valberedningen framkommer att "det är olika kompetenser vi söker och vi bryr oss mindre om varifrån de kommer!" – Bra jag köper det resonemangen men tvingas då konstatera att Stockholm tycks vara helt tömt på kompetent folk, endast en värmlänning stod att finna.
  
När jag själv var styrelseordförande och ensam 08, la jag mig vinn om att inte profilera Stockholm i något sammanhang utan tvärtom pratade jag om att göra SkytteSverige runt – jag till och med förlade flera styrelsemöten ute i landet för att markera sammanhållning och samhörighet. Allt detta är som bortblåst. Ingen verkar ha intresse av vad Stockholm tycker och tänker.
  
Eftersom kompetens är ordet för dagen frågar jag mig: På vilket sätt har kompetens utmärkt den nuvarande styrelsens arbete? En styrelse skall ange mål och inriktning, verka som samlande kraft och inspirationskälla för hela rörelsen, så att vi alla drar åt samma håll.
Jag kan inte med bästa vilja i världen läsa ut detta ur styrelsen arbete idag.

Här vilar ett tungt ansvar på valberedningen - man har inte förstått sin uppgift, utan föreslår omval på uppenbart inkompetenta alternativt inaktiva personer år efter år. Se för tusan till att det blir någon ändring innan vi är en sektion i SSF.
 
Jag kräver att personer med visioner och idéer - som kan leda oss in i framtiden - tar plats i förbundsledningen.
  
/Christer Westin

---------------------------------------------------