Normacupen visar
vägen
Publicerat
2008-12-26 (av Basti Naumann)
I artikeln ”Skytte och massmedia” i senaste numret av Nationellt Pistolskytte skriver SPSF’s generalsekreterare Mats Stoltz så här:
”Året därpå engagerade vi de båda olympiska guldmedaljörerna Jonas Edman och Jonas Jacobsson för ett ’mästarmöte’. Och då nappade TV. Resultatet blev ett två minuter långt inslag i Sportspegeln. Visst var det roligt, men om man frågar mig huruvida effekten stod i proportion till den arbetstid som lades ner, är jag benägen att svara nej.”
Denna skildring är ett bra exempel på hur olika pessimisten och optimisten ser på samma utfall. Pessimisten Mats framhåller, att för alla de arbetstimmar de lade ner på projektet, fick de ynka två minuter i Sportspegeln. Optimisten, undertecknad, replikerar: Har du klart för dig hur mycket dessa två minuter är värda? Vad skulle ett storföretag betala för två minuters redaktionell reklam i Sportspegeln? Det lär väl röra sig om ett par, tre miljoner. Minst. Mats anser att projektet blev ett halvfiasko. Jag anser att det blev en braksuccé, värd miljoner.
Men framför allt kan man inte nog betona, att en lyckad transformering av pistolskyttet inte sker med en fingerknäppning, genom en enstaka insats, inte ens om den är så framgångsrik som Jonas & Jonas-projektet. Det måste ske långsiktigt, med tålamod och målmedvetenhet. Man börjar med försiktiga förändringar, som publikanpassade extratävlingar i samband med andra, ”vanliga” tävlingar. Sedan känner man sig fram, hela tiden med slutmålet i sikte – att utveckla vårt totala tävlingsprogram så att det blir mer spännande och attraktivt för både tävlingsdeltagarna och publiken.
Ett föredömligt exempel på detta tänkande ser man i NP-artikeln ”Nya tävlingsformer” av Claes-Håkan Carlsson i Värmlandskretsen. Han beskriver hur de skapar en ny tävling, ”Normacupen”, där de testar konceptet utslagstävling. De experimenterar med olika tekniska lösningar, prövar sig fram, identifierar fördelar och nackdelar och utvärderar skyttarnas reaktioner. Tävlingen betraktas som ett första steg, som leder till nästa.
Och många andra har genomfört liknande projekt. Idén om publikvänliga tävlingsformer har slagit rot inom pistolskyttet. Eller ”slagit rot” är kanske inte rätt uttryck, snarare var det ett plötsligt och spektakulärt genombrott i somras, där Stockholmskretsens Framtidsgrupp, och den därpå följande kretskonferensen i samband med förbundsmötet, glimtade till som fyrbåkar i händelseförloppet.
Mats Stoltz är ändå försiktigt positiv gällande utsikterna för en modernisering av våra tävlingsformer, med stark betoning på ’försiktigt’. ”Jag tror inte”, säger Mats, ”att vi någonsin kommer att få samma utrymme som de stora och riktigt folkkära sporterna”. Nej, det kan väl hända, men vi har ett mycket konkret och närstående föredöme att mäta oss med: Skidskyttet.
Ännu på 60-talet var skidskytte med gevär en lika okänd och halvdöd skyttegren som vårt pistol-skidskytte är idag. Men där fanns några kreativa och uthålliga idégivare som målmedvetet och outtröttligt experimenterade och testade för att göra grenen attraktiv för både utövare och publik. Dessa pionjärer vägrade lyssna på alla dem som sa ”det kommer aldrig att gå”. Det tog dem ett halvt århundrade att komma dit de är i dag, men de gjorde det. Och vad är det som säger att inte vi skulle kunna göra något liknande?
Det nationella pistolskyttet är på väg mot framtiden. Många faror och lömska motståndare lurar på vägen, men har vi bara framtidstro, kreativitet och självförtroende, så lär ingenting kunna stoppa oss.
Basti
-------------------------------------------------------
Fem blir fyra
Publicerat
2008-11-30 (av Basti Naumann)
Den internationella femkampsunionen, UIPM (Union Internationale de Pentathlon Moderne), har nyligen med röstsiffrorna 32-13 bestämt att modern femkamp ska bli fyrkamp. Detta sker genom att grenarna löpning och luftpistolskytte slås ihop till ”Combined event”, vilket ska bli det avslutande momentet. Modern fyrkamp kommer alltså att bestå av simning 200 meter, fäktning, ridning (banhoppning över tolv hinder) och springskytte.
Förändringen har gjorts i avsikt att göra sporten mer publikvänlig, ett arbete som har pågått i många år. Bland annat har den totala tiden för hela femkampens genomförande minskats från elva timmar till sex, vilket gör att femkampen kan genomföras på en dag i stället för två. Sträckan för grenen löpning är 3 000 meter. När den slås ihop med skyttet, kan man väl gissa att löpsträckan kortas av, vilket i så fall skulle minska tidsåtgången ytterligare.
Enligt uppgift är svenskarna synnerligen missnöjda med förändringen. Protestlistor cirkulerar, och en del hotar med att lägga av. Men det är väl mest det vanliga gnället inför förändringar.
För pistolskyttets del ser jag i alla fall en angenäm spin off-effekt: Det våras för springskyttet!
Basti
-------------------------------------------------------
Kraftfull kommentar
från en pensionär
Publicerat
2008-04-02
Nu i lördags och söndags ägde SM i luftpistol rum i Eskilstuna. Det gäller alltså, för tydlighets skull, den internationella och olympiska grenen luftpistol.
Redan efter grundomgången kunde en präktig sensation konstateras. Den hobbyskjutande före detta elitskytten Ragnar Skanåker, född 1934, vann grundomgången med 580 poäng, ett resultat som är gångbart i internationella elitsammanhang. Avståndet till tvåan var då 9 (nio) poäng!
I finalen sackade Skanåker något, samtidigt som Anders Bonander gjorde en snygg upphämtning, men Ragnar vann likväl slutsegern med respektingivande 6 (sex) poängs avstånd till tvåan. Niopoängsledningen efter grundomgången är uppseendeväckande, men det som absolut måste vara ett rekord är att en 73-åring vinner SM på ett internationellt toppresultat.
Som jag nyligen påminde om, fråntog Sveriges Olympiska Kommitté Ragnar Skanåker det wild card till OS 2004, som han erbjöds av ISSF, med den föraktfulla kommentaren att ”vi inte ska skicka pensionärer till OS”. Ragnar var då rankad etta i Sverige i fripistol, och nu är han svensk mästare i ”systergrenen” luftpistol. En kraftfullare kommentar till SOK’s pinsamma inkompetens kan man knappast tänka sig. Själv kommer jag inte att försumma något tillfälle att påminna denna självvalda ”akademi” om deras skamliga agerande.
Bast
http://www.eskilstuna-epk.com/luft-filer/Resultat SM luftpistol Herrar.pdf
-------------------------------------------------------
Framtiden är inte vad
den har varit
Publicerat
2007-03-13 (av Basti Naumann)
Som mina trogna läsare vet, är jag en kaxig typ som ofta sticker ut hakan. Och när man gör det, får man vara beredd på en snyting. Det är ju det som så att säga är meningen med manövern, att dra på sig en attack så att debatten kommer igång. För – som jag så många gånger har sagt – en fri debatt är grundförutsättningen för all utveckling.
Tyvärr är det inte många som lever efter min filosofi. De allra flesta trivs bättre djupt nere i skyddsrummets trygghet än ute i slagfältets larm och strid. Men nu har jag äntligen hittat en själsfrände, en som verkligen förstår innebörden av uttrycket ”att sticka ut hakan”: Anders Bonander.
Anders har en egen webbplats, www.bonander.se. Där presenterar han sig på följande sätt: ”Mitt namn är Anders Bonander, Sveriges bästa internationella pistolskytt”. Man får veta, att hans främsta mål är att ta medalj i OS i Peking. Han aviserar att han den 14-16 mars kommer att skjuta EM i luftpistol i Deauville, Frankrike, där han också har för avsikt att bedriva jakt på OS-platser. I början av april kommer han att delta i årets första världscup i Fort Benning, USA, där han ska skjuta både fripistol och luftpistol. Och även där ska han bedriva jakt på kvotplatser till OS.
Han har också en tabell som visar hur han bedriver sin träning. Längst till höger finns plats för en kommentar, och där har han skrivit: ”Mycket bra fripistolpass i dag. Sköt som en gud.”
Problemet är bara att alla dessa kaxiga nyheter är ett år gamla. De beskriver en framtid som aldrig blev av, de är en förteckning över spruckna drömmar. Dessa en gång så stolta visioner har inte ens gått hädan med en spektakulär knall, de har sakta pyst ihop till knappt synbara rester av de en gång så stora och färgskimrande bubblorna. I tabellen med redovisningen av träningen är bara den första raden ifylld. Därefter kommer trettio helt tomma rader.
Enligt vad jag vet, är Anders Bonander fortfarande den fripistolskytt som Svenska Sportskytteförbundet satsar hårdast på. Så man kan väl säga att SSF åtminstone är trofast mot sina utvalda favoriter, och inte ger upp i första taget.
Basti
-------------------------------------------------------
Pistolskyttets själ
och hjärta
Publicerat
2008-02-25 (av Basti Naumann)
Glöm inte inspirationskvällen på Karlbergs slott nu på onsdag, den 27:e! Klicka på den runda, mörkblå kretsloggan här uppe till vänster, så kommer du till Stockholmskretsens hemsida, där inbjudan finns!
Huvudtemat för denna sammankomst är att lägga upp en strategi för att kunna värva fler funktionärer av alla slag i våra klubbar. Detta är vårt närmaste mål, men i realiteten ska denna sammankomst ses som startpunkten för något som vi hoppas ska fås att växa till en bred satsning över hela linjen. Detta gör det särskilt spännande för er som deltar – ni kommer att få vara med och påverka satsningen från allra första början.
Om vi kan få pistolskyttet att framstå som en modern, spännande sport, då blir det naturligtvis betydligt lättare att värva såväl nya medlemmar som funktionärer. Därför hoppas vi på en bred, förutsättningslös diskussion, som kan bli till en glimt av pistolskyttets framtid. Självklart kommer jag för min del att ta chansen att dra fram mina gamla käpphästar, framför allt tanken att göra pistolskyttet till en lika spännande och publikdragande sport som skidskyttet. Tänk om vi till SM-finalerna i fält och precision kunde locka bara hälften av tävlingsdeltagarna själva. Det skulle bli en publik på runt 500 personer! Det skulle inte ta mer än ett par år innan även utomstående skulle lockas att komma och titta på våra SM-finaler. Och med publiken kommer media.
I Stockholmskretsen har vi ju redan ett exempel på en spännande tävlingsform: Handen Open. Tyvärr har man inte alls marknadsfört Handen Open som den spännande publiktävling den faktiskt är. Det finns till exempel inga anordningar för att visa träffarna för publiken. Sådana går att göra billigt, helt utan dyr elektronik. Man har heller ingen kommentator som beskriver läget, presenterar skyttarna och driver upp stämningen under matcherna. Om detta fanns, och om det marknadsfördes ordentligt, då skulle inte Handen Open gå på sparlåga, som den gör i dag.
För att återknyta till inspirationskvällens huvudtema kan man lugnt påstå, att om man kan förvänta sig en stor publik till en tävling, då blir det betydligt lättare att få funktionärer!
Men, frågar någon skeptiker, ska en sån här stor satsning verkligen dras igång av en krets? Borde inte detta initiativ tas på förbundsnivå? Förbundsstyrelsen ska förhoppningsvis bestå av landets skarpaste hjärnor i pistolskyttebranschen, de framsynta, de visionära, de kreativa. Jo, det kan man i och för sig tycka. Men det är ju också så, att kretsarna faktiskt är en del av förbundet. De är förbundets ögon och öron landet runt. Det är kretsarna som har närkontakt med klubbarna.
Och, som det står i förbundets stadgar, ”De till SPSF anslutna pistolskytteföreningarna är grunden för verksamheten.” Det är föreningarna och deras medlemmar som är pistolskyttets själ och hjärta. Til syvende og sidst är det där pistolskyttets framtid ska växa fram.
Så var hjärtligt välkomna till Karlbergs slott på onsdag!
Basti
-------------------------------------------------------
Faxan, i betraktarens
öga
Publicerat
2008-02-17 (av Basti Naumann)
Som redan meddelats av Sveriges främste skyttereporter Peter Siegel – för vem kan hävda högre rang än han? – deltog jag i söndags i fältskjutningen i Faxans Skyttecentrum i Uppsala, arrangerad av Upsala Sportskytteklubb och Uppsalapolisens Pistolskytteklubb. Som många vet är detta skyttecentrum beläget på den utplanade bottnen av gropen efter ett nedlagt grustag. Det är ett på många sätt idealiskt läge för ett skyttecentrum. Nedsänkta under marknivå, och helt omgivna av tiotals meter höga, kulfångande och ljuddämpande vallar finns där ett antal skjutbanor, som Uppsalas skytteklubbar bland annat använder för att årligen arrangera nationella fältskjutningar. De korta gångavstånden mellan stationerna ger en fältskjutning som sitter som handsken för äldre, fetlagda soffpotatisar som undertecknad. Och några till, att döma av det stora antal pistolskyttar som under årens lopp förväntansfulla nedstigit i denna sympatiska grusgrop.
Denna gudabenådade dag lyckades jag inte bara (äntligen) klå min ständige följeslagare och kombattant Uffe Hansson, utan dessutom alla mina medtävlare i klassen yngre veteraner, inklusive Peter Siegel. Jag gick nämligen i mål med resultatet 1 (en) borta, ett av min skyttekarriärs allra bästa resultat någonsin.
Det faktum att jag lyckades få in 47 träff av 48 möjliga fick mig att dra slutsatsen att denna fältskjutning inte kan ha varit särskilt svår. Och därmed hade jag tänkt plocka fram en av mina käpphästar, nämligen kampen mot svåra fältskjutningar, och framhålla Uppsalaklubbarna som ett föredöme.
Denna artikel blev dock inte riktigt som jag hade tänkt. På kvällen ringde mig nämligen Nils-Anders Ekberg, och underrättade mig om att han hade hört ett flertal skyttar bedöma skjutningen som svår. Deras åsikt backades upp av det faktum att endast ett fåtal hade skjutit fullt. I klass 3 C var det bara en.
Förvisso upplevde jag inte banan i Faxan som överdrivet lätt, men jag tyckte att tider, avstånd, målstorlek och målväxlingar kändes klart rimliga. Banan var helt ren från dessa onödigt svåra mål, som man så ofta råkar ut för nu för tiden. Extremt korta tider, för små mål på långa avstånd och perverst tillkrånglade målspel saknades helt i Faxan. Jag tycker att Uppsalaklubbarnas banläggare hade hittat en suverän avvägning inom gränserna för vad en medelmåtta klarar av, utan att fördenskull göra banan alltför lätt. Dessutom var det en trevlig och lagom variationsrik skjutning. Förutom fasta mål fanns där vridmål, uppdykande-försvinnande, vippbom och gunga. Avstånden varierade mellan 10 och 50 meter.
Visst hade jag många gånger en rent snuskig bonnflax. Sju, åtta av mina träffar låg så nära kanten att de lika väl hade kunnat gå ut. Men faktum kvarstår att målen var sådana att även jag med min otränade, vacklande och svajande högerarm lyckades – med nöd och näppe, men dock – hålla riktmedlen inom tavlornas yta, och få iväg alla sex skotten i tid.
Till stor del är det väl så som Nils-Anders uttrycker det, att ”svårighetsgraden finns i betraktarens öga”. Men jag vågar nog ändå påstå att banläggarna i Faxan strikt höll sig till Skjuthandbokens rekommenderade begränsningar av svårighetsgraden, och det är vackert så. Det har de all heder av.
Trots att mina teser fick sig en knäck av mitt eget resultat, vidhåller jag ändå mitt krav på att extremt svåra mål inte ska få förekomma, inte ens på SM. Banläggarnas uppgift är i första hand att uppmuntra oss medelmåttor så pass att vi inför varje fältskjutning kan säga: ”Förra gången hade jag bara lite otur. Den här gången går det nog vägen.” Om banläggarna har godheten att tillåta oss medelmåttor att behålla den illusionen, så kommer vi ständigt tillbaka, och betalar snällt våra startavgifter. Och köper kanske en varmkorv eller två, om sådana erbjuds. Och en kaka till kaffet.
Basti
-------------------------------------------------------
Sedan går var och en
hem till sitt
Publicerat
2008-02-09 (av Basti Naumann)
Den legendariske skidskyttetränaren Wolfgang Pichler, mest känd för att ha fört Magdalena Forsberg till världstoppen, tränar fortfarande de svenska skidskyttarna. Just nu är VM i Östersund det närmaste målet. Han har kontrakt till 2010, och om han får som han vill tänker han fortsätta till 2014.
Att Wolfgang fokuserar sin passion för skidskytte just på svenskarna, det beror mycket på hans varma känslor för Sverige. ”Jag är nog mer svensk än många svenskar”, säger han. Men han kommer nog inte att slå ner sina bopålar här för gott. Ibland är det lite tråkigt i Sverige, tycker han. ”I Tyskland spelar vi tennis, och tar en öl efteråt. I Sverige spelar man tennis, och sedan går var och en hem till sitt.”
Denna svenska tråkighet syns mycket tydligt i pistolskyttet. Man går till klubbens bana och tränar ett pass, och sen går man hem. Vi medelålders och äldre svenskar trivs kanske i och för sig ganska bra med den ordningen. Men när det gäller att locka till sig intresserade, som kan bli nya medlemmar, fungerar det inte särskilt bra. Det gäller att snabbt dra in ”prospects” i gemenskapen, och det blir rätt svårt när alla står försjunkna i sig själva vid skjutbänken med mösskärmens flappar nedfällda i ett par timmar, och sedan packar ihop och går hem.
Det kan tyckas vara en omöjlig uppgift att ändra på en så inrotad nationalkaraktär. Men det finns en gnista av hopp. Faktum är att vi reserverade svenska pistolskyttar likt Nattens Drottning vid sällsynta tillfällen vaknar till liv och blommar upp. Detta sker en gång om året, nämligen på pistol-SM. Då blir vi nästan kontinentalt livliga och sociala.
Då drar vi omkring i skockar på hundratals individer, vi glammar och stojar, minglar och gläds åt att återse kompisar från andra landsändar. Vårt SM är en folkfest som söker sin like i betydligt större idrotter.
De allra flesta pistolskyttar är rörande överens om att den sociala samvaron, glädjen i att umgås och utbyta tankar med likasinnade, är själva livselixiret i vår sport. Så mycket begriper vi alltså, men vi förmår inte dra konsekvenserna av det. I stället för att se träningspasset som ett tillfälle till en trevlig kväll med kompisarna, klämmer vi in skjutningen mellan jobbet och nån halvtaskig deckare på TV. Vi stressar in på banan, skjuter en ask, och stressar hem igen.
Kunde vi inte försöka spänna av, och ta med oss lite av feststämningen från pistol-SM?
Basti
-------------------------------------------------------
En hyllning till
hjältarna i lervällingen
Publicerat
2007-08-19 (av Basti Naumann)
I vanlig ordning råder det delade meningar om huruvida årets pistol-SM var välskött eller inte. Någon surgurka har skrivit till Nationellt Pistolskytte och sagt ”Jag hoppas att ni inte kommer att utdela något beröm för årets pistol-SM”.
Vår tidning NP förhåller sig neutral, och ägnar sig försiktigtvis inte åt några subjektiva recensioner av vare sig SM eller andra tävlingar. Själv drar jag mig som bekant inte för att, enom till förtret och androm till förnöjelse, kolportera mina åsikter om ditt och datt. Således vill jag dra en lans för SM i Sunne.
Av såväl tradition som praktisk nödvändighet äger fältskyttet rum under bar himmel. I precision är det ofta – dock inte alltid – tak över huvudet, men i övrigt är man även där utlämnad åt vädrets makter. Så är det i pistol-SM, och så länge det nationella pistolskyttet inte drar en villigt betalande miljonpublik, så kommer det att förbli så.
Naturen låter sig inte regleras av termostater och datorer. Märkligt nog är det en del skyttar som inte förstår det. Mycket av kritiken mot såväl denna som tidigare SM-arrangemang riktar sig mot förhållanden som orsakats av vädret eller av jordens kretslopp runt solen. (Någon klagade över att en del får skjuta under bättre ljusförhållanden än andra.)
Arrangören av Sunne-SM hade en osannolik otur med regnflödet. En dryg vecka före tävlingsstart var en av funktionärerna ute och provgick fältskyttebanan. Då var det torrt och fint, och han kunde gå runt banan med sandaler. En dryg vecka senare var alltihop en enda stor lervälling.
Utöver det som i försäkringssammanhang kallas ”force majeure”, det vill säga i huvudsak regnandet, inträffade ett och annat mindre missöde. Exempelvis blev man utan egen förskyllan tvingade att flytta särskjutningen i fält till något mindre lämpat ställe.
Men om vi håller oss till det som arrangören kunde påverka, vill jag ge Sunne-gänget ett högt betyg. Allt var välorganiserat. Skyltningen var exempelvis föredömlig. Funktionärerna utefter fältskyttebanan knogade oförtrutet på i lervällingen, och gjorde en heroisk insats.
Säkert finns det tävlingsdeltagare som på olika sätt råkat illa ut, och andra som har ett och annat att klaga på. Själv har jag synpunkter på en del som kunde göras bättre, exempelvis den näst intill outhärdliga prisutdelningen. Men på det hela taget var pistol-SM i Sunne en väl genomförd tävling, som arrangören har all heder av.
Och så vill jag upprepa mitt ständiga mantra: Jag är djupt tacksam mot alla funktionärer som utan ersättning ställer upp och genomför ett så enormt arrangemang som pistol-SM, och dessutom tvingas kämpa mot illvilliga vädergudar. Jag vet vad det vill säga. Under SM i Stockholm för några år sedan fick jag se våra goda föresatser dränkas i slagregn, och mitt i eländet fick vi försöka täcka upp för funktionärer som utan förvarning helt enkelt uteblivit. Själv hade jag inga särskilt betungande uppgifter, men jag såg på nära håll hur mina kamrater kämpade och slet.
I antal deltagare räknat är pistol-SM större än EM i friidrott. Friidrott har visserligen fler grenar, men pistol-SM har å andra sidan ett myller av vapengrupper och klasser. Att genomföra ett pistol-SM på en liten bråkdel av friidrotts-EM’s budget, det är inget annat än ett hjältedåd. Glöm aldrig det. Ge gärna ett och annat uppmuntrande ord till de tävlingsfunktionärer som betjänar dig utan att begära något i gengäld. Ett vänligt ord kostar dig inget, men för funktionären är det guld värt.
Basti
-------------------------------------------------------
Öden och äventyr
på platta och kuperade skjutbanor
Publicerad
07-05-02
(Basti Naumann)
Den 22 april var jag på kretsfältskjutning i Östhammar. Det är en trivsam liten sak, med en lagom lång promenad, så till Östhammar åker jag gärna. Dock tvingas jag rabbla mitt vanliga mantra: Banan var för svår!
Förra året var banan så svår att en av deltagarna blev tvärilsk och krävde pengarna tillbaka, med motiveringen att tävlingen var svårare än Skjuthandboken tillåter. Det var nära att detta inträffade även i år. En skytt i min patrull var kraftfullt irriterad över svårighetsgraden. Och han var inte helt fel ute – i klass 3C var det bara en enda skytt som hade fullt. Det är inte den svårighetsgraden man väntar sig av en kretsfältskjutning.
Dock
väntade sedan
en mycket angenäm överraskning. När Uffe Hansson och jag skulle ge oss själva
vår sedvanliga belöning för väl genomförd skjutning, och vid serveringsdisken
beställde var sin varmkorv med bröd, blev vi till vår oförställda glädje
serverade – Bullens pilsnerkorv!
Denna
kulinariska upplevelse tillverkas till åminnelse av den för 60-70 år sedan
välkände filmskådespelaren Bullen Berglund. Att tillverkaren i ett anfall av
överdriven politisk korrekthet kallar pilsnerkorven för ”varmkorv”, och att det
sedvanliga svartvita fotot av Bullen Berglunds fryntliga nuna saknas på burken,
det får man väl förlåta.
Följande lördag deltog jag i precisionstävlingen Mälarskottet, som tydligen för övrigt stod inför sitt tioårsjubileum. Jag är egentligen inte mycket för precision. Jag medföljer enbart, under protest, som Uffe Hanssons personliga slagpåse. Dock slog jag denna dag världen med häpnad, sköt 268 poäng och flåsade redaktörn i nacken på endast fyra poängs avstånd. På Mälarhöjdens skjutbana förhöjs dessutom livskvalitén på det kulinariska området. Här serveras, direkt från grillen, en underbart saftig, lagom kryddad och – om så önskas – svartgrillad bamsekorv, som förmodligen heter någonting på tyska. Enbart den korven är värd en resa!
På söndagen, den 29 april, var det fältskjutning i Kungsängen. Den avstod jag från, med hänvisning till min ålder, fetma och bristande kondition. Och lika bra var det. Enligt vanligtvis välunderrättad källa – U. Hansson – var målspelet på sina håll tillkrånglat intill obegriplighet. Och då innehåller denna bana ändå dessutom den ökända stationen Colosseum, som det tog mig åratal att begripa.
Basti
-------------------------------------------------------
Publicerat 2007-03-11 (av Basti Naumann)
Fältskjutningen
Ringrostarna, som Uppsala Handeldvapenförening arrangerade den 4 mars
i Uppsala, var en trevlig tillställning. Som äldre,
fetlagd soffpotatis uppskattade jag särskilt den relativt korta gångsträckan
(endast underträffad av Faxans behändiga lilla
skjutbana) och avsaknaden av kraftsugande
uppförsbackar.
Däremot har jag
svårt att begripa varför tävlingen kallas ”Ringrostarna”. I det namnet
ligger ju att den ska vara avpassad för vintersömniga och otränade fältskyttar,
det vill säga att svårighetsgraden inte bara ska ligga klart under genomsnittet
– den ska vara lätt. När bara tre
skyttar i C3 hade fullt, kan man verkligen inte säga att Ringrostarna var lätt.
Den var alldeles för svår, och det var den förra året också. Jag tycker att
namnet är vilseledande marknadsföring.
Det var dock
först efter stor tvekan, nästan ångest, som jag bestämde mig för att
framföra den här kritiken. Jag är nämligen smärtsamt medveten om att arrangörer
av fältskjutningar är en utrotningshotad art. Jag är djupt tacksam mot alla er
som genomförde denna fältskjutning, i synnerhet er som bemannade stationerna. Att
man som deltagare kommer undan med en spottstyver i startavgift i ett sådant
omfattande och personalkrävande tävlingsarrangemang, det får mig att rodna.
Men om ni bara kan få er
banläggare att lägga band på sina lustar, och göra en något så när lätt
tävling, då kommer det fler skyttar. Och då tjänar klubben mer pengar. Det
skulle väl inte göra ont?
/Basti
-------------------------------------------------------