|
Kom ihåg att du är
dödlig Det allra sista numret av Sportskytten har utkommit. Det är förstås en del vederbörlig uppståndelse kring Jonas Jacobsson, och så har Håkan Dahlby vunnit någon världscupfinal. I övrigt är det som vanligt inget särskilt spännande. Men mitt i tidningen hittar jag något kul. Där finns tre sidor med namn och bilder på alla svenska mästare i sportskytte 2008. Det är okända namn för mig, bortsett från två som glimtar till, var och en på sitt speciella sätt. Den ene är mästaren i luftgevär, en skytt från Krokeks Sf, nämligen sagde Jonas Jacobsson. Hans intressanta mästartitel har vi varit inne på i en tidigare artikel. Som svensk mästare spelar Jonas enligt min mening rollen av slaven som står bakpå den romerska triumfvagnen och viskar till kejsaren ”Kom ihåg att du är dödlig”. Att i dag vara svensk mästare i sportskytte är ingenting. Sverige som skyttenation är en ankdamm. Bland våra svenska mästare finns en enda skytt av världsklass, och det är Jonas Jacobsson (Håkan och Natalie har uppenbarligen inga SM-titlar). Den som vill till världseliten måste kunna mäta sig med Jonas. Och då menar jag att skjuta lika bra som han, inte att försöka snacka bort hans dispens. Den andres lyskraft är än starkare. Det är mästaren i luftpistol, en skytt från Växjö Pk, vid namn Ragnar Skanåker. Denne glade söndagsskytt skjuter numera bara för sitt nöjes skull, och tränar enligt egen uppgift högst måttligt. Ändå vinner han sin SM-titel med en så kraftfull marginal till konkurrenterna att inga bortförklaringar i världen hjälper. När Skanåker inför OS 2004 av Internationella Sportskyttefederationen erbjöds ett wild card i fripistol blev han stoppad av SOK, med den föraktfulla motiveringen att vi inte ska ”skicka pensionärer till OS”. I dag, en olympiad senare, är läget fortfarande det att pensionären Ragnar Skanåker efter ett par månaders måttlig grundträning kan gå och hämta SM-guldet i luftpistol och fripistol precis när han vill. (Och jag vill understryka att detta helt och hållet är mina egna ord och min egen bedömning. Ragnar själv är mer blygsam.) Basti |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Jonas
Jacobssons
guldmedaljer är ointressanta Ja, det där var ju en extremt tillskruvad rubrik i kvällstidningsstil, avsedd att locka läsare. Men jag menar faktiskt vad jag säger. Låt mig förklara: När Paralympics startade (och inte ens hette Paralympics) låg handikappidrotten i sin linda, och sökte sin form. Det fanns ett oöverskådligt myller av klasser, nästan lika många som deltagare, och de allra flesta var garanterade var sin guldmedalj. Det obligatoriska guldregnet vid prisutdelningarna drog ett löjets skimmer över handikappidrotten. En guldmedalj var enbart ett bevis för att man hade deltagit. Vem bryr sig egentligen om sådana sportevenemang? Allmänhetens intresse för handikappidrott var på den tiden helt och hållet av det politiskt korrekta slaget. Men nu, efter en historiskt sett mycket kort tid, har Paralympics på ett häpnadsväckande sätt rest sig ur kaoset och funnit sin form. Klassträsket har rensats upp. Från att ha varit patetiskt och i grunden ointressant har handikappidrottens elitskikt höjt sin standard till en sådan nivå att icke handikappade idrottsmän känner sig hotade. Det finns till exempel sprinterlöpare som har båda benen amputerade ovanför knäna, och springer med proteser. De allra främsta av dem gör 100 meter på världselittider, under 11 sekunder, och ingenting säger att de inte skulle kunna putsa dessa tider ordentligt. De har ansökt om att få tävla mot friska löpare, men fått avslag, med motiveringen – hör och häpna – att de har otillbörlig fördel av sina proteser. Jo, det är faktiskt sant! Och då kommer vi till Jonas. Han är just en sådan handikappidrottsman, som har brutit sig in i på de friska idrottarnas världselitnivå. Hans guldresultat i Paralympics var desamma som OS-vinnarens. I Sverige har Jonas fått dispens för att tävla mot friska skyttar i SM. Mycket kort uttryckt får han sitta ner, men ändå räknas som stående respektive knästående. (Bravo, Svenska Sportskytteförbundet! Och sug i er – det är inte ofta jag får tillfälle att berömma er!) Det går att rent objektivt påvisa att Jonas inte har någon otillbörlig fördel av detta, snarare tvärt om. Men med generande lätthet sopar Jonas banan med gevärsskyttarna i den svenska eliten, till den grad att de med darrande underläpp – och givetvis anonymt – ylar ”Det är orättvist! Han får sitta!” Jonas kan inte stå, varken på knä eller upprätt, och någon sittande ställning finns inte inom sportskyttets gevärsgrenar. Därmed är en exakt jämförelse med friska skyttar i dessa grenar omöjlig, vilket är den sköra tråd i vilken de gnällande svenska gevärsskyttarnas skamfilade heder hänger. Men, se, Jonas kan alltså inte stå – men han kan ligga. Och ställningen liggande finns inom gevärsskyttet. Därmed har han chansen att möta den friska eliten på något så när lika villkor. Han har börjat provträna, och det tycks fungera. Jonas anser att han i dag inte har så många mål kvar att nå. Att han säger så, måste innebära att han inte riktigt inser vilken internationell braksensation det skulle vara om han slog sina friska konkurrenter på deras egen bakgård, och tog en guldmedalj i OS. Han skulle i så fall bli världshistoriens förste handikappidrottare att slå alla sina friska konkurrenter. Om han så bara kom bland de tio bästa, skulle det vara en sensation. Och läget är att vi vet att Jonas i dag i realiteten är en av världselitens två, tre bästa gevärsskyttar. Han har skickligheten, han har nerverna. Han skulle stå pall för det hysteriska trycket under finalen i en OS-tävling. För att återknyta till rubriken: Det mest intressanta med Jonas Jacobssons karriär är inte det han har gjort, utan det han skulle kunna göra. Och som han avgjort har kapacitet att göra. Å ena sidan önskar jag av hela mitt hjärta att Jonas försöker genomföra även denna bragd. Det skulle betyda någonting alldeles oerhört, för Jonas själv, för Paralympics och – från vår sida sett – för hela skyttesporten. Å andra sidan vet jag vad det kostar att tävla på världselitnivå. Priset är egentligen orimligt högt. Därom har Ragnar Skanåker livfullt berättat. Jonas Jacobsson är en ung man med halva livet framför sig. Han är intelligent, han är verbal, social och sympatisk, han har massor av kontakter över hela världen. Lägger han av med det aktiva skyttet nu, så kan han se fram mot ett aktivt, intressant och socialt liv. Väljer han bort den perversa zombie-tillvaron som aktiv världselitskytt till förmån för detta behagliga liv, så kan jag till fullo förstå det. Jag skulle nästan vilja säga att jag rekommenderar det. Men om jag nu får önska, så önskar jag så innerligt att Jonas ville ge elitskyttet fyra år till, och satsa på nästa OS. Om inte annat så för att täppa till truten på de gnällande gevärsskyttarna. Dåliga förlorare är det värsta jag vet. Basti |
|
-------------------------------------------------------- |