Elitidrottare växer
inte på trän Storbritannien gör sitt bästa OS på 100 år. De har tagit 40 medaljer, 17 guld, 12 silver och 11 brons, och med tre dagar kvar av spelen (detta skrivs fredag 22 augusti) har britterna redan överträffat sitt tidigare rekord från Antwerpen 1920. I årets OS ser de ut att bli tredje bästa nation, efter Kina och USA. Orsaken till framgången är med all önskvärd tydlighet en nationell storsatsning som egentligen är avsedd att ge utdelning först i nästa OS i London 2012. Inför Sydney år 2000 satsade brittiska staten 63 miljoner pund, och inför Aten 2004 var det 84 miljoner pund. Detta ska jämföras med de 200 miljoner pund som den brittiska regeringen 2006 beslutade att tillföra elitidrotten, med sikte på OS i London 2012. Man har alltså tagit i rejält. Denna enorma satsning blev således så lyckosam att den gav utslag i OS redan i år. Detta noterar premiärminister Gordon Brown med tacksamhet, eftersom glädjen över dessa framgångar överskyler den inrikespolitiska tristess som har drabbat honom. Det brittiska exemplet visar att nationers OS-framgångar inte är någon opåverkbar naturkraft. I Sverige anses på något sätt olympiska medaljörer växa på trän. När det växer fram medaljörer, så kan man skörda dem som mogna frukter, utan ansträngning, men finns det inga, så är det bara att beklaga. Så är det naturligtvis inte. Det går att skapa förutsättningar för nationella framgångar i OS. Medaljör-träden är så att säga mottagliga för gödningsmedel. Det är inte så enkelt som att man kan köpa OS-framgångar för pengar, men det är hur tydligt som helst att om man verkligen anstränger sig och satsar på långsiktiga program, så ger det resultat. Pengar är ett medel i sig, men de är också ett konkret tecken på seriöst intresse. Det räcker som sagt inte med bara pengar, som så tydligt framgår av Sveriges svaghet i sportskyttegrenarna. Skyttesportförbundet överöses med skattepengar, medan Pistolskytteförbundet är självförsörjande. Ändå är det SPSF som blomstrar, medan SvSF tynar bort. Det som i grunden fordras är intresse, engagemang och inte minst kreativitet och begåvning från skyttesportens företrädare. Sådant engagemang finns inom skytterörelsen, men det tragiska är som bekant att det finns maktfullkomliga bakåtsträvare som konsekvent blockerar alla försök till förnyelse. Jag förstår om ni får skavsår i öronen av mitt ständiga tjat om det här. Men detta är en av skyttesportens överlevnadsfrågor. Att sucka och säga ”Det där har vi hört förut”, det innebär bara att man konstaterar att problemet kvarstår med pinsam tydlighet i allas åsyn, för att ingen har gjort något åt det. Vi måste också göra något. Det har årets olympiska spel smärtsamt demonstrerat för oss. Basti |
-------------------------------------------------------- |
Kom igen, Håkan! Sportskytteförbundets pistolsektion har inte fått fram någon OS-deltagare under de senaste åtta åren, alltså under i stort sett ett decennium. Övriga sportskyttegrenar har inte tagit hem några OS-medaljer sedan år 2000. Till innevarande OS kunde vi skicka summa summarum två sportskyttar, vilket är bottenrekord sedan 1932. Till OS i London 2012 får vi innerligt hoppas att Håkan Dahlby och Nathalie Larsson ställer upp igen, för någon återväxt har vi inte. Om Håkan och Nathalie prioriterar annat i sina liv, då är det svenska sportskyttets OS-historia slut för överskådlig tid. Bilden av svenskt sportskytte är alltså dyster. Men det är viktigt att vi håller isär begreppen, och riktar kritiken dit den hör hemma. Svenska Skyttesportförbundet har många missgärningar att svara för, men våra OS-skyttar Håkan och Nathalie förtjänar inget annat än beröm. Förvisso tog ingen av de två någon medalj, och den ene gick inte ens till final. Men, som jag har sagt förut, att kvalificera sig till deltagande i OS är en aktningsvärd prestation, som kräver långvarigt, hårt arbete och många försakelser. Den insatsen ska vi vara Nathalie och Håkan djupt tacksamma för. Nathalie kunde lämna OS-finalen med högburet huvud och flygande fanor. Hennes framtid som skytt ter sig ljus. För Håkan Dahlbys del hoppas jag innerligt att han, när sorgen och besvikelsen har förklingat, bestämmer sig för att fortsätta som elitskytt. Han är bevisligen en av världens bästa lerduveskyttar, och jag tycker det vore tragiskt om ett sådant sportsligt kapital skulle förstöras på grund av en enda dålig skjutning. Håkans tekniska skicklighet är på topp, det var den mentala uppladdningen som fallerade. Och på den sidan har svenska sportskyttar kvalificerad hjälp i världsklass inom räckhåll. Skyttar är goda sportsmän (av båda könen), men säkert finns det en och annan som har sagt eller tänkt om Håkan Dahlby: ”Där fick han, den kaxiga fan.” Det finns bara ett sätt att knäppa dessa vedersakare på näsan: Kom igen, Håkan! Det är dags att börja planera för OS i London – fyra år går fort! Basti |
-------------------------------------------------------- |
Efterklok i förväg Ragnar
Skanåker
framförde i Svenska Dagbladet den 16 augusti sin kritik mot Håkan Dahlbys
mentala uppladdning inför OS. Det är i stort sett samma kritik som han
framförde här i Kretsnytt.se den 17 augusti. ”Att som Skanåker komma med kritik i efterhand speglar väl lite vad svenska skyttesporten har att jobba med förutom sin egen resultatinriktning. Nathalie, som gjorde en enastående insats, har ju mig veterligen haft samma ledare som Håkan. Alla kritiker borde lägga sin energi på att vara med och förändra i positiv riktning i stället för att sticka ut och såga någon i efterhand. Det är osportsligt!” Så kan det säkert se ut för en utomstående betraktare, eftersom SvSF’s ledning är lika obenägen att bemöta kritik som ledningen för det land som arrangerar OS. Följaktligen tiger SvSF som den kinesiska muren. Därför känner allmänheten inte till bakgrunden. Faktum är att Skanåker inte alls kommer med kritik i efterhand. Han har hela tiden varit öppet kritisk mot den bristfälliga coachning som Håkan Dahlby fick under sin uppladdning. Bland annat dagen före Dahlbys olycksaliga kvalskjutning i Peking uttryckte Skanåker bekymmer över Dahlbys situation. Dahlby hade sagt: ”Om jag tar guldmedalj ska vi inte bara dricka champagne, vi ska bada i den.” Skanåkers kommentar var: ”Mentalt har Håkan Dahlby redan tagit sin guldmedalj. Det är illavarslande. Går man in i en OS-tävling med den inställningen, då kan man bara förlora.” En olympisk guldmedalj går man bara inte in och hämtar, man ger sitt allra yttersta för den, med varenda fiber i sin kropp och själ. Och oftast räcker inte ens det. Skanåkers synpunkt är att Håkan Dahlbys coach på ett tidigt stadium hade goda skäl att inse att Dahlby höll på att trampa snett mentalt. Därför borde hans coach ha gått in och korrigerat detta. Man kan inte förvänta sig att alla elitidrottsmän själva ska kunna allt om träning och uppladdning på högsta professionella nivå. Det är därför de har en coach. Det från engelskan inlånade ordet coach betyder enligt Nationalencyklopedin ”tränare och rådgivare med aktiv ledarroll”, vilket väl ganska tydligt beskriver vad det är fråga om. Men Svenska Skyttesportförbundet har kanske en annan uppslagsbok än jag. Det är sant som den anonyma skribenten säger att ”Nathalie, som gjorde en enastående insats, har ju mig veterligen haft samma ledare som Håkan.” Men det behöver ju inte betyda annat än att Nathalie är smartare än sin coach. Och hon hade ju, sanningen att säga, fördelen av att slippa det favorittryck som vilade tungt på Håkan Dahlby. Att kunna slå ur underläge är en erkänt gynnsam position. Men vid Nathalies nästa OS är den fördelen förbrukad. Slutligen säger den anonyme att det är ”osportsligt” att bara kritisera, och inte själv vara med och förändra. Där kan Ragnar Skanåker inte annat än ivrigt instämma. Under det senaste decenniet har han enträget bett att få vara med och utveckla Sveriges internationella pistolskytte. Och hur har SSF besvarat detta? Jo, med surmulen tystnad av välkänd kinesisk modell. Svenska Skyttesportförbundets ledning har grundligt gjort sig förtjänt av all kritik den får för sitt totala misslyckande, såväl i OS som i andra tävlingssammanhang. De allt färre framgångar i skyttegrenarna som Sverige trots allt har haft, har tillkommit mer trots än tack vare förbundsledningens ”insatser”. Till Håkan Dahlby och Nathalie Larsson har jag ett kort och kärnfullt råd inför nästa OS: Ring Ragnar. Basti |
-------------------------------------------------------- |
Ensam är inte stark Håkan Dahlby är en internationell toppskytt. Enligt rankinglistan är han en av de två bästa dubbeltrapskyttarna i världen. Med maskinmässig precision har han i åratal pulvriserat tiotusentals lerduvor, alltid med resultat på världselitnivå. Att hans nerver håller även i större sammanhang bevisade han under förra OS, då han blev femma. Han hade nerverna under kontroll, han hade skickligheten i skyttet. Endast tillfälligheter – och vissa medarbetares klumpighet – skiljde honom från en OS-medalj. Men i OS 2008 gick allting snett. Han tappade rytm och koncentration. Han kom aldrig in i matchen. Han åkte ut redan i kvalet. Vad var det som hände? Det lär vi aldrig få veta i detalj, inte Håkan själv heller. Men det finns ändå något att lära inför OS i London 2012. För jag förutsätter att Håkan Dahlby är med då. Hans kapacitet är ett kapital som inte får förslösas, så länge han själv har lusten och motivationen kvar. När en professionell golfspelare utövar sitt yrke, tycks han helt ensam. Han har bara en caddie med sig, en skugglik person i bakgrunden, som har till uppgift att bära golfbagen och lyfta upp flaggan på greenen. Det är den bild vi får i TV-rutan. Men den är felaktig. På golfens elitnivå är caddien ingen passiv väskbärare från Poolia, han eller hon är en nyckelperson, en eftertraktad och välbetald konsult på högsta nivå. Caddien ger inte bara besked om avståndet till green, han ger inte bara råd om lämplig klubba, han är med och lägger upp strategin från början. Han känner sin golfspelare utan och innan, utnyttjar hans starka sidor och går runt hans svaga sidor i de taktiska bedömningarna. Caddien på elitnivå är så betydelsefull, att han ofta har ett avtal som ger honom en andel av hans golfspelares prispengar. Utöver caddien har golfspelaren en tränare, som är minst lika betydelsefull som caddien. Tränaren bygger upp och underhåller spelarens tekniska skicklighet och mentala styrka. Han övervakar spelarens utveckling, han finner på lösningar när svingen, putten eller bunkerslagen inte fungerar. Utöver tränaren finns en hel grupp specialister som stöder golfspelaren. Så är det, eftersom alla professionella golfspelare vet att ensam inte är stark. Den som lyder råd är vis, det gäller även för elitidrottsmän. Att ta sig upp till toppen i skyttesporten kräver lika mycket talang och träning som i golf. Våra elitskyttar är i lika stort behov av stöd och kvalificerad rådgivning som elitgolfarna. Problemet är att skyttet inte är någon publiksport, och därför finns det inga pengar. Stort behov, men ingen finansiering. Hur löser man det dilemmat? Några enkla patentlösningar finns inte. Man får helt enkelt laga efter lägenhet, och utnyttja alla chanser man får. Här i Sverige har vi det fantastiskt väl förspänt. Våra svenska sportskyttar har nämligen tillgång till en av världens mest eftertraktade tränare och rådgivare, nämligen Ragnar Skanåker. Eller, rättare sagt, vi skulle ha haft denna tillgång, om inte Svenska Sportskytteförbundet så konsekvent hade utestängt Skanåker från allt samarbete. På 1980-talet var Ragnar Skanåker tränare och ledare för det svenska landslaget i pistolgrenarna. Så många, och så framgångsrika, har Sveriges pistolskyttar aldrig varit, varken förr eller senare. Men därefter överlämnade Skanåker ansvaret till SSF, och sedan gick det obönhörligt utför, till det historiska bottenläge där vi nu befinner oss, både för pistol och övriga sportskyttegrenar. Jag känner en uppriktig förtvivlan över den vettlösa prestigelåsning som Skyttesportförbundets ledning har försatt sig själva och sitt förbund i, och inte minst är jag förtvivlad över att hela den svenska skytterörelsen, under total tystnad och passivitet, låter detta ske. Den sportsliga kallbrand som obönhörligt sprider sig i SvSF, är också ett hot mot oss i SPSF, ett på sikt ännu större hot än blyfrågan. Nu måste någonting göras, och det fort. Vi måste ta hjälp av såväl Ragnar Skanåker som andra elitskyttar för att dra upp det svenska sportskyttet ur det moras som det sakta sjunker ner i. Och det måste göras utan SvSF’s medverkan, eftersom dess ledning envist tigande sitter inmålade i sitt hörn, och inte lär komma därifrån i brådrasket. Exakt hur det ska göras, och av vem, det kan jag i skrivande stund inte svara på, men vissa idéer finns det redan. Och så fort vi har något konkret att berätta, så kommer Kretsnytts läsare att få veta det. Basti |
-------------------------------------------------------- |
Åter till 1912 Kina har spenderat pengar på sitt OS med en gränslös frikostighet, som endast är möjlig i en stenhård och förmögen diktatur, där de självvalda ledarna inte behöver redovisa kostnaderna för ett kritiskt och bångstyrigt parlament, som ängsligt sneglar åt sina väljare. OS i Peking sägs ha kostat långt mer än dubbelt så mycket som det föregående. Dessa extremt rymliga kinesiska spenderbyxor skulle inte ens en amerikansk president våga ikläda sig. Måste även 2008 års OS överträffas av nästa arrangör, då blir aspiranternas lista mycket kort, om det blir någon alls. Vi har nått vägs ände. OS har blivit en koloss på lerfötter, som snart ingen längre orkar bära, och som håller på att kollapsa under sin egen tyngd. Det finns bara ett sätt att förhindra kollapsen, och det är att bita huvudet av skam, backa ut ur återvändsgränden, och banta ner OS till rimliga proportioner. Själva tävlandet ska inte bantas ner, bara de vettlösa excesserna. Arenorna behöver inte vara världens största och modernaste, invigningen behöver inte vara världshistoriens dyraste. Jag såg på TV en glimt av invigningen av OS i Stockholm 1912, då deltagarna taktfast marscherade in på Stadion, någon dignitär sa något högtidligt, och därmed var OS invigt. Att försöka reducera nutidens OS-invigningar till denna spartanska dimension, det är inte realistiskt. Men det är åt det hållet vi måste gå, om Pierre de Coubertins fantastiska livsverk ska överleva. Basti
Naumann |
-------------------------------------------------------- |
Gör det ni ska! I en intervju i Expressen.se säger Håkan Dahlby: ”Sportskytte är en av världens största sporter, men vi har inte ens en lerduveskytteanläggning hemma i Sverige som håller internationell standard. Det är bedrövligt.” Det kan jag verkligen hålla med om. Lerduveskytte är den gren där vi under de senaste åren haft de största chanserna till OS-medaljer och andra internationella framgångar. Pia Hansen tog OS-guld år 2000, och Håkan Dahlby är för närvarande inte bara ett av Sveriges starkaste guldhopp i OS, under de tre senaste åren har han legat på någon av de två första platserna på världsrankinglistan i dubbeltrap, och han är tvåfaldig europamästare. Nathalie Larsson, också OS-kvalificerad, tog EM-guld i skeet 2005, och är klart på väg uppåt. Jag är helt övertygad om att det bakom dessa två frontalgestalter finns flera talanger som är på väg mot världseliten. Och Sverige har inte ens en lerduveanläggning av internationell standard!? Ansvaret för den totala bristen på fullgoda anläggningar vilar tungt på Svenska Skyttesportförbundet. SvSF har överblicken, de har möjlighet att samordna resurser och sakkunniga, de har kontakter med huvudsponsorer, de har efter sammanslagningen en avsevärd finansiell styrka, och de säger sig vara Sveriges största skytteförbund med över 100 000 medlemmar. Men när det gäller att skapa förutsättningar för framväxten av nya elitskyttar, har SSF/SvSF över huvud taget inte gjort någonting rätt. Antalet avlönade tjänstemän i SSF/SvSF ökar och ökar, men antalet elitskyttar i alla sportskyttegrenar minskar och minskar. Man kan tycka att elitskyttarna borde reagera och slå näven i bordet, men jag tycker faktiskt att de har rätt att slippa få sin sinnesfrid störd av sådant. Det här är en uppgift för oss övriga, som på olika sätt är engagerade i förbundens förvaltning och administration. Själv kan jag bara framföra min sedvanliga uppmaning till Svenska Skyttesportförbundets ledning. Ni har två alternativ: a) Sätt genast igång och gör det ni ska, eller b) Avgå! Basti |
-------------------------------------------------------- |
Meningen med OS Vår OS-skytt Håkan Dahlby lär i radio ha uttryckt missnöje över att Svenska Olympiska Kommittén inte tvingade Carolina Klüft att fortsätta med sjukamp. Detta fick mig att fundera över själva meningen med de olympiska spelen, eller närmare bestämt elitidrott över huvud taget. Carolina Klüft hade som sjukampare vunnit allt som går att vinna, inklusive ekonomiskt oberoende. Varje gång hon ställde upp i en tävling, förväntade sig publik och media att hon skulle vinna. En silvermedalj betraktades som ett nederlag. Till slut blev det så att hon hade allt att förlora, och ingenting att vinna. Carolina började få svårt med motivationen. Det naturliga för en elitidrottare i det läget är att dra sig tillbaka. Men Carolina Klüft fann på råd. Inför inomhus-VM i Valencia i mars bestämde hon sig för att lämna sjukampen, för att i stället ägna sig åt en av sjukampsgrenarna, längdhopp, som hon ju redan utövade. Dessutom lade hon till den närbesläktade grenen tresteg. Motivationen kom tillbaka. Det mördande favorittrycket är borta. Carolina sprudlar av glädje och förväntan inför OS-tävlingarna. Vad skulle resultatet ha blivit om SOK i det läget hade försökt tvinga henne att fortsätta med sjukamp? Carolina har en stark integritet. Helt säkert skulle hon be SOK att dra åt pipsvängen, och i värsta fall skulle hon helt ha slutat med idrotten. Men låt oss anta att hon haft en vekare vilja, att hon hade fallit till föga för påtryckningarna. Säg att hon hade plågat sig igenom OS, och vunnit en guldmedalj. Vad skulle den medaljen vara värd? Möjligen något för Sverige, men inte så mycket som en näve grus från landsvägen för Carolina själv, enligt min mening. Jag är lika intresserad av OS som de flesta andra, men jag reagerar starkt på dess avarter. När jag får veta hur föräldrar i Kina lämnar sina femåriga barn till träningsfabriker, då kan jag inte känna annat än sorg och vämjelse. I Sverige begås inga så flagranta förbrytelser mot barn i idrottens namn, men tendenserna finns. En och annan förälder har en benägenhet att vråla otidigheter åt sitt fotbollsspelande barn, när det missar en målchans. Lyckligtvis är dock den svenska moralen sådan, att föräldern då får sig en ordentlig skopa ovett av tränaren. Här anser vi att barnidrott är till för att berika barnens liv, inte föräldrarnas. Att bli olympisk medaljör är ingen lek. Det fordrar många år av oändliga träningspass, späkning och försakelser. Var gränsen går, när försakelserna och lidandet överstiger värdet av den eventuella belöningen, det finns det ingen enkel tumregel för. Men jag anser att gränsen definitivt är överskriden när någon eller några försöker tvinga en elitidrottare att göra något som han eller hon inte vill. Jag är säker på att Håkan Dahlby inser detta när han tänker efter. Jag känner inte Håkan, men så mycket vet jag, att om någon skulle försöka tvinga honom till något, så skulle Håkan svara med långfingret. Och det är så det ska vara. När Håkan Dahlby och Nathalie Larsson återvänder från Peking, så anser jag att vi ska ta emot dem med hedersbetygelser och röda mattan, helt oavsett om de har några medaljer med sig eller inte. De har slitit hårt och målmedvetet för att komma dit de är nu, och enbart att kvalificera sig till OS är en prestation som är väl värd beundran och högaktning. Det är så jag tolkar valspråket ”Det viktiga med OS är inte att vinna, utan att deltaga”. Basti |
-------------------------------------------------------- |
Korrigerad käpphäst En av mina käpphästar när det gäller tecken på att det går utför med svenskt sportskytte – eller den svenska skyttesporten, som det väl ska heta numera – är att OS 2004 var det första i historien där ingen svensk pistolskytt deltog. Detta är inte korrekt. Jag slarvade med faktakontrollen. Så här förhåller det sig: År 1896 i Aten och år 1900 i Paris deltog inga svenska skyttar, och i det fiaskoartade OS år 1904 i St Louis deltog inga svenskar alls. Premiären för svenska OS-skyttar kom i det inofficiella, extra OS, som avhölls år 1906 i Aten. Där deltog tre svenska skyttar. Alla sköt ett stort antal grenar, både gevär och pistol. Sedan kom – i antal deltagande svenska OS-skyttar räknat – det svenska skyttets absoluta storhetstid: 1908
i London: 19 svenska skyttar, varav 5 pistolskyttar 63 svenska OS-skyttar i Stockholm 1912, det är den högsta noteringen någonsin. Medaljskörden var heller inte dålig. Tio svenska medaljer blev det, varav två i pistol. Den toppnoteringen har vi därefter aldrig varit i närheten av. Men efter 1924 blev det tvärstopp. I Amsterdam 1928 deltog inte en enda svensk skytt. Till Los Angeles 1932 skickade vi bara tre skyttar. Ingen av dem var pistolskytt. Anledningen till denna svacka för det svenska OS-skyttet har jag inte kunnat utröna. Men 1936 i Berlin gjorde Torsten Ullman entré med dunder och brak. I den vevan bildades också Svenska Pistolskytteförbundet. Därefter har pistolskyttet en obruten svit av deltagande i femton olympiska spel i rad, från Berlin 1936 till Sydney 2000, varav Ragnar Skanåker, vår enligt min mening störste ikon, deltog i inte mindre än sju. Toppnoteringen i antal svenska skyttedeltagare i modern tid, med hård konkurrens, kom i OS i Seoul 1988, där vi ställde upp med 15 skyttar, varav 7 pistolskyttar. När OS hölls i Stockholm 1912 hade vi hemmaplan, och då blev det egna antalet deltagare av flera skäl ovanligt stort. Om man därför bortser från den extrema noteringen 1912, kan man konstatera att OS-historiskt rekord i antal deltagande svenska pistolskyttar sattes i Seoul 1988, då vi skickade inte mindre än 7 pistolskyttar till OS. Och vem var då tränare och ledare för de svenska pistolskyttarna? Jo, Ragnar Skanåker! Är det verkligen så helt osannolikt att Skanåker skulle kunna göra något liknande igen, om han bara fick? Därefter lämnade Skanåker över stafettpinnen till Sportskytteförbundet, och då gick det raskt utför. Tydligast syns detta på antalet OS-deltagande pistolskyttar. Under de fem senaste olympiska spelen, inklusive 2008, ser de svenska pistolskyttarnas deltagarantal ut så här: 4‑2‑1‑0‑0. Ett tag såg det lite bättre ut för gevär och lerduva, men i år, 2008, skickar vi bara två skyttar till OS. Det är den allra lägsta noteringen på 17 olympiska spel sedan 1936. Så min svarta, olycksbådande käpphäst står sig i alla fall. Den svenska skyttesporten befinner sig i ett historiskt bottenläge. Fortsätter vi att sitta i ett hörn och blunda och hoppas att allt ska ordna sig av sig själv, så kommer det svenska internationella sportskyttet att sakta gå mot sotdöden. Och dör det internationella skyttet, då är risken stor att det nationella skyttet snart går samma väg. Sportskytteförbundets/Skyttesportförbundets ledning har som bekant drabbats av totalförlamning, och de vägrar bestämt att lyssna på råd och förslag från såväl utomstående som de egna medlemmarna. I detta låsta läge anser jag att Svenska Pistolskytteförbundet har en moralisk skyldighet att inskrida. Basti |
-------------------------------------------------------- |
De mesta olympierna Sprintlöparen Merlene Ottey, 48 år gammal, född i Jamaica men numera tävlande för sitt nya hemland Slovenien, deltog nu i juli i löpning 100 meter i en tävling i Maribor, Slovenien. Detta var hennes sista försök att kvalificera sig för årets OS. Tyvärr lyckades inte det. Merlene missade OS med 28 hundradelar. Hade hon lyckats, skulle hon ha blivit den enda kvinna i historien som deltagit i åtta olympiska spel. De finns en lista över ”de mesta olympierna”, och den omfattar de 71 OS-deltagare som ställt upp i sex OS eller fler. Nio av dem har gjort sju OS, därav två svenskar, Ragnar Skanåker och fäktaren Kerstin Palm. Fyra deltagare har gjort åtta OS. Skanåker kunde ha blivit den femte, och ende svensk, om inte SOK förvägrat honom hans wild card till OS 2004. Listan toppas av den österrikiske seglaren Hubert Raudaschl, som deltagit i nio olympiska spel. Basti |
-------------------------------------------------------- |
Det svenska skyttets
guldålder Jag fick här om dagen i min brevlåda en 16-sidig broschyr vid namn ”Skyttesportens OS-deltagare”. Utgivare är det nya Skyttesportförbundet. På omslagsbilden syns Sveriges representanter i skytte i kommande OS 2008, Håkan Dahlby och Nathalie Larsson, båda lerduveskyttar. Jag vet inte om SSF ger ut en sådan här broschyr inför varje OS, men ett trevligt initiativ är det i vilket fall som helst. Broschyren innehåller förstås information om OS, historik, statistik, intervjuer, skyttets starttider i kommande OS, med mera. Det finns en hel del kuriosa, vilket jag personligen har smak för. Vi får till exempel veta att världens äldste OS-medaljör alla kategorier var svensk, och dessutom skytt. Han hette Oscar Swahn. Han tävlade i grenen hjortskytte, vilket jag gissar motsvarar dagens viltmål. Enligt Wikipedia tog han 1908 Sveriges första guldmedalj i OS-historien. I OS 1912 blev han världens dittills äldste OS-medaljör, 64 år och 257 dagar gammal. I OS 1920 slog han sitt eget åldersrekord, då han 72 år och 279 dagar gammal tog en silvermedalj. På den tiden fanns det tydligen inga surgurkor i Sveriges Olympiska Kommitté som inte ville ”skicka pensionärer till OS”! Sonen Alfred Swahn blev ännu mer framgångsrik, och tog mellan 1908 och 1924 totalt nio medaljer, tre guld, tre silver och tre brons. I broschyren finns också en lista över samtliga svenska individuella OS-medaljörer. Jag sorterade om den i tidsordning, för att få en kronologisk överblick över Sveriges OS-historia i skytte. Efter en stunds funderande fann jag att svenskt skyttes guldålder måste anses vara 1980-talet. 1972 tog Ragnar Skanåker sin berömda guldmedalj i München. Sedan tog det fart under de närmaste åren. Bland annat blev han världsmästare och världsrekordinnehavare i standardpistol 1978. 1980 var det två lerduveskyttar, Lars-Göran Carlsson och Sven Johansson, som tog silver och brons i skeet respektive gevär. Därefter gjorde Skanåker en ”straight flush” i OS som ingen svensk skytt gjort sedan Alfred Swahn för 84 år sedan: I nutidens stenhårda konkurrens tog Ragnar Skanåker individuell OS-medalj i tre på varandra följande olympiska spel, 1984-1988-1992. Men Ragnar Skanåker regerade inte ensam under denna guldålder. 1977 samlade han kring sig en träningsgrupp på tio elitskyttar. Det var bland andra Veit Andersson, Staffan Oscarsson, Ove Gunnarsson, Chris Kajd, Kerstin Bodin och Gun Näsman. Efter ett års hårdträning drog gänget till VM i Söul i Sydkorea 1978. Resultatet blev 5 guld, 4 silver och 5 brons. Detta följdes under de närmaste åren av ytterligare titlar och utmärkelser. Vi hade alltså en bred topp, om man får säga så. Det är just det som får mig att kalla 80-talet för skyttets guldålder. Sportskyttets triumfer gav också det nationella skyttet vind i seglen. Som mest hade SPSF 25 000 aktiva medlemmar. Det var tider, det! Sedan dess har det som bekant gått utför, speciellt för pistolskyttet. Förra OS, 2004, var historiens första utan en enda svensk representant pistolskytte. Detta sorgliga vakuum upprepas nu i årets OS. En ljusglimt kom i OS år 2000. Då tog Sverige två skytteguld i samma OS, vilket inte hade hänt sedan 1912. Våra hjältar år 2000 var Jonas Edman, gevär, och Pia Hansen, dubbeltrap. Vilka medaljchanser Håkan Dahlby och Natalie Larsson – både lerduveskyttar – har i 2008 års OS, det har jag inte tillräckliga kunskaper för att ens komma med gissningar om. Så jag får nöja mig med att hålla tummarna så knogarna vitnar. Basti |
-------------------------------------------------------- |