|
Man ska inte ropa hej
I en artikel på ledarplats i senaste numret av tidningen Vapenägaren sägs det:
”För någon tid sedan spreds nyheten att miljöministern skulle ha stoppat planerna på en blyskatt. Men något officiellt uttalande står inte att finna om detta. En ministers eventuella spontana kommentar till en journalist kan inte tas som en officiell kommuniké angående regeringens avsikter.”
Detta är ett varningens ord i rättan tid. Jag har själv låtit mig invaggas i falsk säkerhet av miljöminister Carlgrens uttalande. Ett uttalande i pressen, i synnerhet när det görs till en liten obetydlig tidning, är inget kungsord. Det kan lätt tas tillbaka. Sanningen är, såsom Vapenägaren säger, att inget officiellt uttalande har gjorts i blyskattfrågan.
Än är vi inte över bäcken. Hotet om en blyskatt hänger fortfarande över oss.
Basti |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Konsekvenserna av
Kauhajoki
Vi har väl alla varit spända på vilka konsekvenser dödsskjutningarna i Kauhajoki skulle få för oss svenska tävlingsskyttars anseende hos media och allmänhet. Förutsättningarna var skrämmande: Mördaren var medlem i en skytteförening, och hade på fullt laglig väg skaffat sig den pistol, som blev mordvapnet. Det var dessutom en 22’a, den utan konkurrens vanligaste vapentypen inom tävlingsskyttet, såväl i Finland och Sverige som i övriga världen.
Jag tror att vi nu kan överblicka följderna. Märkligt nog tycks skytterörelsen ha klarat sig tämligen helskinnad ur den här mardrömmen. Vår talesman i media, Mike Winnerstig, framträdde i en intervju i Dagens Nyheter, och framhöll då den sociala kontrollen i föreningarna som ett stort och viktigt skydd mot att svenska vapenlicenser hamnar i fel händer.
Särskilt glädjande är, att representanter för den tillståndsgivande polismyndigheten vid flera tillfällen konsekvent har betonat samma sak som Mike, och därmed inskridit till vårt försvar. Även om det inte är direkt utsagt, framgår det tydligt av Polisens uttalanden att det är osannolikt att den finske gärningsmannen, Matti Juhani Saari, skulle ha tagit sig igenom en svensk skytteförenings sociala kontrollnät. Förvisso har polismyndigheten i första hand försvarat det regelverk och den lagstiftning som den själv är yttersta upphovsman till, men jag tycker ändå att det är värt att skänka en tacksamhetens tanke till Polisens företrädare. De kunde ju faktiskt ha passat på att skära pipor i vassen och kräva ytterligare skärpningar av vapenreglementet. Kanske ser vi här en positiv konsekvens av regimskiftet på vapensidan i RPS.
Men tragedierna i Jokela 2007 och i Kauhajoki 2008 väcker ändå frågan om en ständig vaksamhet och en kontinuerlig förbättring av det skyddsnät, som vi tävlingsskyttar är huvudansvariga för. Det stora återstående problemet är svårigheten att ta ifrån en person en befintlig vapenlicens, i de fall han längre fram i livet visar sig vara olämplig att inneha vapen. En svensk kan dömas till en månads fängelse för rattfylla plus indragning av körkortet, och ta den saken med jämnmod. Men försöker man röra hans vapenlicens, då blir han djupt upprörd. Detta är den ultimata kränkningen. Han river upp himmel och jord och överklagar till högsta instans, där han ofta vinner.
Vi måste få bort denna hysteriska dramatik kring indragning av vapenlicenser. En sådan ska inte vara märkvärdigare än indragning av ett körkort. Å andra sidan är det fullständigt barockt att en vapenägare inte bara ska kunna fråntas sin licens, utan till och med åtalas för vapenbrott, bara för att han råkar glömma att förnya en femårslicens. Sådana vettlösa inkonsekvenser är ett resultat av skytterörelsens passivitet. Vi har oss själva att skylla.
Det är i praktiken vi i föreningarna som beviljar och avslår licensansökningar gällande vapen för målskjutning. Av dem som fått ett föreningsintyg är det bara ett ytterst litet fåtal som inte får licens, och ingen får någonsin licens utan föreningsintyg. Och har vi detta tunga ansvar för beviljande av licenser, så borde vi i logikens namn också ha ansvaret att utfärda rekommendation för indragning av befintliga licenser. Detta borde vi framföra till RPS via offentliga kanaler.
Jag har sagt det förut, men det förtjänar att sägas igen: Jag anser att vi bör vara aktiva och pådrivande i den ständigt pågående reglementsprocessen. Vi ska själva styra målmedvetet, komma med egna förslag till restriktioner som är ändamålsenliga, och inte låta oss passivt fösas omkring som vi har gjort hittills.
Basti Mer info: Peter Siegel bidrar med följande länk i frågan http://playrapport.se/video/1256988 |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Konsten att få
publicitet
Som Mike Winnerstig påpekar är det inte lätt att få en artikel publicerad på DN Debatt. Å andra sidan kan man säga, att det enda sättet att garanterat aldrig få en artikel publicerad, det är att aldrig skriva någon.
En representant för ett litet okänt förbund, till på köpet med en verksamhet som i pacifistiska kretsar betraktas som halvskum, blir inte direkt jagad av journalister, det är sant. Antingen kan man ge upp inför dessa dåliga odds, eller också kan man spotta i nävarna och göra något åt det. Om ingen kommer och ger oss publicitet, så får vi själva skapa den. Mike har ett antal gånger visat hur en slipsten ska dras. Visserligen är han något av en mediakändis, men åtminstone vad gäller pistolskyttet kommer ingen och lägger chanser i knät på honom. Han får använda sin känsla för tajming, plus en hel del enträget fotarbete, för att nå sina mål.
Visst är det svårt – dock knappast omöjligt – att bli publicerad på DN Debatt, men det finns andra debattplatser i pressen, som det är lättare att komma åt. Till exempel dagstidningarnas insändarsidor. Dessa har betydligt lägre status, men man ska inte rynka på näsan åt dem. I såväl Expressen som Aftonbladet är insändarsidan den mest lästa i hela tidningen. Lokalpressen ska heller inte föraktas. Och glöm inte Kretsnytt.se – intern debatt och information är guld värd. Engagerade och informerade medlemmar är en stor tillgång.
Generellt kan man säga att det som är värt att eftersträva inte är enstaka prestigefyllda publiceringar, utan ett duggregn av publiceringar på alla möjliga mediaplatser. Metaforen ”duggregn” innebär också att de flesta av dropparna missar målet. Jag har själv haft ganska många insändare publicerade i Expressen under årens lopp, men för varje publicerad artikel har jag säkert skickat in tio. Och de allra flesta av mina artiklar har slutat sin korta levnad redan i papperskorgen.
Att skaffa sig publicitet är tio procent inspiration och nittio procent transpiration. Det är bara att knoga på. Man får ingenting gratis. Dock finns det en sak man ska tänka på: Man ska gripa chanserna när de kommer. Just under det stora mediapådraget efter morden i Kauhajoki steg våra chanser för publicering dramatiskt, vilket DN-intervjun med Mike Winnerstig visade.
Jag vidhåller min ståndpunkt att förbundsstyrelsen borde jobba mer aktivt för publicering. Syns man inte, så finns man inte, som vår kretsordförande brukar säga.
Basti |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Kort replik till
Basti Att få gehör i media och komma ut med sitt s k budskap är inte så lätt i dessa dagar. Den intervju som publicerades i söndags (dvs idag) gjordes i början på veckan, och det var då genuint oklart om och när den skulle publiceras. Nu skötte sig DN dock väl och jag kan inte påstå att jag på något sätt blev felciterad. Det enda av betydelse som journalisten inte tog med var min jämförelse med den engelska vapenlagstiftningen. Som bekant har där brottsligheten med enhandsvapen ökat med ca 320% sedan man beslöt att förbjuda legalt innehav av sådana vapen för drygt tio år sedan. Vad gäller DN Debatt är detta Sveriges mest prestigiösa debattforum, där den som vill bli publicerad konkurrerar med statsministern, alla andra ministrar, kungen, oppositionsledningen, alla toppar inom näringslivet, hela fack- och arbetsgivareliten, stora intresseorganisationers (typ PRO) företrädare, etc. Och det finns mindre än 365 publiceringstillfällen per år. Om man som representant för en relativt liten organisation ska in på denna sida får man jobba extremt hårt. Och det är inte säkert att det går ens då. Tvärtom är sannolikheten mycket liten. Det hindrar inte att vi inom förbundet löpande diskuterar, och har en mental beredskap för att få in den typen av material också. Men vi måste ha en realistisk syn på hur framgångsrik den vägen är. Hälsn Mike Winnerstig |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Svar på tal
Den 27 september skickade jag in min artikel ”Den väluppfostrade passiviteten” till Kretsnytt.se. Redan morgonen därpå fick jag svar på tal. I en artikel i DN, ”Hur ser den svenska vapenkontrollen ut?”, författad av Pea Nilsson, ingick en intervju med Mike Winnerstig. Här nedan följer ett utdrag ur artikeln.
”En omfattande social kontroll under en prövotid är hörnstenen i den svenska modellen för att godkänna vapenlicenser. – Jämfört med andra länder är det relativt besvärligt att få en vapenlicens i Sverige, säger Mike Winnerstig, vice ordförande i Svenska Pistolskytteförbundet. Att få en licens för en pistol eller revolver i Sverige sker inte i en handvändning. Minst ett halvår av social kontroll tillsammans med erfarna skyttar är en grundförutsättning. – Först måste du bli invald i en skytteförening och därefter delta aktivt och regelbundet i minst ett halvår innan föreningen utfärdar ett intyg, och sedan är det polisen som formellt fattar beslut om licensen, säger Mike Winnerstig. En ordning som han anser fungerar bra. – Med den här processen har man sett och hört i minst ett halvår vad det är för människa man har att göra med. Vissa föreningar går dessutom så långt att de kräver ett utdrag ur belastningsregistret, säger Mike Winnerstig. Även om Mike Winnerstig är nöjd med systemet finns det inga garantier för att inte olämpliga slinker igenom skyddsnätet. – Några garantier går aldrig att lämna, men jag vågar påstå att vi har en utomordentligt bra kontroll över våra medlemmar, och vi har också en bra dialog med Rikspolisstyrelsen i de här frågorna, säger han. Svagaste länken i kedjan är läkarna, menar både Mike Winnerstig, Rikspolisstyrelsen, RPS, och tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen. Enligt vapenlagen har läkare anmälningsplikt till polisen om en patient bedöms olämplig att inneha vapen. – Det finns ett stort motstånd i läkarkåren att anmäla sådana patienter, säger Mike Winnerstig.”
Kommentar: Mike Winnerstig sköter med bravur sitt uppdrag som förbundets presstalesman. Men jag anser inte att en enda ledamot i alla lägen ska bära hela bördan. Mikes anda borde genomsyra hela styrelsen. Aktiviteten i de externa kommunikationerna borde vara avsevärt högre. Hur många gånger har till exempel styrelseordföranden ens tänkt tanken att försöka få in en artikel på DN Debatt? Kort sagt: Min kritik kvarstår.
Basti |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Den väluppfostrade
passiviteten
Det ur skyttesportens PR-synpunkt absolut värsta som kan hända är att en förvirrad och hatfylld person får tag i ett skjutvapen, och under spektakulära former skjuter ihjäl andra människor. När detta händer i en avlägsen, krigshärjad diktatur blir det knappt en notis i pressen, men när det händer i stabila och fredliga demokratier, som vi kan identifiera oss med, då blir det stora svarta rubriker. Ordet ”skolskjutning” har fått en ny och fasansfull innebörd.
Nu har det alltså hänt igen. Och inte långt borta i Amerika, utan på vår egen förstutrapp, i Finland, som står oss så nära att det likaväl kunde ha hänt i Jönköping eller Kiruna. Knappt har minnet av de sex morden på elever i Jokelas gymnasieskola den 7 november förra året börjat sjunka undan, förrän denna obegripliga katastrof nu slår till igen, i skolan i Kauhajoki i Österbotten, där nio människor mördas av en pistolbeväpnad ung man som tappat kontakten med verkligheten.
När sådana katastrofer inträffar reagerar skyttesportens företrädare alltid med total passivitet. Man hukar sig, blundar och sätter på sig hörselskydden, och hoppas att allt det hemska går över av sig själv. Vanligen gör det också det, på kort sikt. Men inte på lång sikt. För varje fall av missbruk av skjutvapen i Sverige eller dess närhet, ropar skyttesportens belackare ännu högre på totalförbud mot privatägda skjutvapen.
Pistolskytteförbundets styrelse har framgångsrikt bemött de angrepp som centralt placerade miljöopportunister riktat mot tävlingsskyttet. Men förbundet har agerat med passivitetens taktik. Man förblir overksam tills motståndaren angriper, och först då mobiliserar man sitt försvar. Hittills har detta varit tillräckligt, men det har varit på håret. När nästa skolskjutning inträffar, i värsta fall i Sverige, då duger det inte att sitta och vänta på förbudsivrarnas attack. Då måste vi vara mobiliserade och beredda långt innan anfallet kommer.
Vår förbundsstyrelse är en församling av hedervärda män och kvinnor. Men de flesta av dem har en stor svaghet, och det är deras konflikträdsla och ängsliga strävan att alltid ”sitta still i båten”. Detta är en allvarlig brist i vårt försvar mot skyttesportens motståndare. Den väluppfostrade passivitetens kultur har överlevt sig själv. Den tjänar inte längre våra syften, om den någonsin har gjort det. Styrelsen behöver fler ledamöter som har ett kreativt, offensivt och förutseende synsätt, som har självförtroende nog att stå på sig och ta bladet från munnen när det behövs, som inser att det faktiskt finns lägen då det är befogat att tillfälligt ställa sin goda uppfostran åt sidan.
Dessa nya ledamöters huvuduppgift blir att se till att vi inte blir passivt kringfösta av myndigheter, politiker och media – för att inte tala om en och annan närstående skytteorganisation – utan att vi ligger i framkant och driver på.
Förbundsstyrelsen bör exempelvis förstärka och formalisera samarbetet med tillståndsgivande myndighet och med politiker. Målsättningen ska vara att aktivt påverka och bygga upp lagar, förordningar, regelverk och handläggningsrutiner så att de på ett meningsfullt och rationellt sätt förhindrar att olämpliga personer beviljas vapenlicens, samtidigt som man undviker att seriösa tävlingsskyttar i onödan beläggs med restriktioner som hindrar dem att utöva sin sport.
Ett annat exempel är våra pistolskyttars internationella tävlingsmeriter. Ett av de bästa skydden mot attacker från vapenfientliga lobbyister är olympiska medaljer. Det är därför vår förbundsstyrelses förbannade plikt att aktivt och engagerat arbeta för de svenska pistolskyttarnas internationella framgångar. ”Det är inte vårt bord” är en undanflykt som jag inte köper.
Framför allt förväntar jag mig att förbundsstyrelsen i fortsättningen, när något dramatiskt sker som berör skyttesporten, omedelbart kontaktar media och ger sin syn på saken. Att, som hittills, regelmässigt reagera med total tystnad, det tjänar inte skyttesportens sak. En lämplig konkret åtgärd vore att redan nu skriva ett manus till en artikel i DN Debatt, så att det ligger klart när nästa tillfälle ges.
Basti |
|
-------------------------------------------------------- |
|
Hacksjöbanan klarar
livhanken!
Stockholms kommun har gått mycket hårt åt sitt bestånd av skjutbanor. De enda utomhusbanor som återstår i Sveriges största kommun med en miljon invånare är väl ett par, tre stycken, och på ett eller annat sätt lever också de under nedläggningshot. Även i kranskommunerna är klimatet kärvt för skjutbanorna, och en av de största anläggningarna, Hacksjöbanan söder om Stockholm, stod på galgens fallucka med snaran om halsen. Allt hopp tycktes ute.
Botkyrka kommun har uppvisat total brist på förståelse för skyttesportens behov, och har haft en stenhårt negativ attityd gentemot fortsatt skytte på Hacksjöbanan. Men på ett enda år har kommunen gjort lappkast i frågan, och plötsligt har den dödsdömda skytteanläggningen åter en framtid, åtminstone för ett årtionde. Detta berättades under Stockholmskretsens senaste styrelsemöte av Reine Marmlind, som är ledamot av kretsstyrelsen och ordförande i Hacksjöbanans Föreningsråd.
Orsaken till Botkyrka kommuns omsvängning är inte helt klar, men man kan våga sig på gissningen att Stockholms kommun på något sätt insett att tävlingsskyttar och deras familjer är för många för att nonchaleras i nästa val. Låt oss kalla det ett kommunalt dåligt samvete. Detta dåliga samvete kan ha gjort att Stockholms kommun har lagt press på Botkyrka att behålla skytteanläggningen. Och inte bara det – av de tre miljoner som planerade ombyggnader beräknas kosta, står Stockholms kommun för merparten. En stor del av de tre miljonerna kommer att spenderas på bullerskydd. Avsikten är att bullerskyddet ska vara så effektivt att det kan möta de krav som kommer att ställas under de närmaste tio åren.
En arbetsgrupp har tillsatts, och man är preliminärt inriktad på att pistolgrenar inklusive PPC, korthållsgevär, gevär 300 meter och bänkskytte ska kunna utövas i Hacksjöns skytteanläggning. Enligt obekräftade rykten ska någon makthavare ha rynkat på näsan åt PPC, men sådana hinder är till för att övervinnas.
Situationen gällande byggnadsplaner som berör Hacksjöbanans markområde är komplicerad, men summan av kardemumman är att det ser ljust ut. Peab har visserligen köpt upp F18-området för att bygga bostäder på det, men för att invånarna ska kunna ta sig till jobbet och hem igen, fordras en kraftig utbyggnad av vägnätet. Att ro iland det vägprojektet är en så omfattande och komplicerad uppgift att man med betryggande säkerhet kan utgå från att Hacksjöanläggningen kommer att lämnas ifred under det närmaste decenniet.
Av Reine Marmlind kan vi lära, att man aldrig ska ge upp. ”It ain’t over ’til the fat lady sings”, som dom säger i Amerika.
Undrens tid är inte förbi!
Basti Naumann |