2007 – ett ödesår
 
Publicerat 2007-12-30 (av Basti Naumann)

Vid årsskiftet fylls alla media obligatoriskt av återblickar över det gångna året. För en skyttetidning som Kretsnytt.se finns det goda skäl att göra en sådan resumé. 2007 blev ett ödesår för skyttesporten i allmänhet, och Svenska Pistolskytteförbundet i synnerhet.

Detta år kom att inrymma två av de allra viktigaste milstolparna i skyttesportens historia: Dels förhandlingarna om en sammanslagning av de fyra stora skytteförbunden, dels blyförbudet.

För första gången i Svenska Pistolskytte­förbundets sjuttioåriga historia sammankallade förbundsstyrelsen ett extra förbundsmöte, som ägde rum den 21 april. Det ärende våra valda ombud hade att ta ställning till, var att godkänna eller förkasta förbundsstyrelsens förslag till formulering av SPSF’s villkor för fortsatta förhandlingar om sammanslagning av de fyra stora skytteförbunden, FSR, SkytteUO, SSF och SPSF.

Det var en officiell hemlighet att det som förbundsmötet i realiteten hade att besluta, det var om vi skulle lämna förhandlingarna, och alltså kvarstå som ett självständigt förbund. Svaret kom med förvånande styrka. En för­krossande majoritet, nästan 80 procent, röstade på förbundsstyrelsens förslag. Alla visste att detta innebar att SPSF skulle avbryta förhandlingarna. Värt att notera är att inget enda ombud – inte ens Christer Claesson – röstade för fortsatta förhandlingar på trojkans villkor. Omröstningens utfall kunde alltså i praktiken betraktas som ett enhälligt beslut att avbryta förhand­lingarna.

Den 6 juni kom den officiella bekräftelsen. Då utgav förhandlingsparterna en gemensam kommuniké, i vilken meddelades att Svenska Pistolskytteförbundet lämnade förhand­lingarna. SPSF är, och kommer under överskådlig tid att förbli, ett självständigt förbund.

Efter att ha följt de tre kvarvarande förhandlingsparternas vidare öden och äventyr, måste jag nog säga att vi har anledning att vara tacksamma för vår förbundsstyrelses bestämda och målmedvetna agerande i den här frågan.

Jag förutspår att Frivilliga Skytterörelsen, FSR, kommer att utsättas för en mycket omild behandling i det nya förbundet, som i realiteten kommer att bli en uppumpad version av Svenska Sportskytteförbundet. FSR’s traditionstyngda grenar kpist och gevär 300 m kommer att mobbas hårt av sportskyttefolket, som kommer att sitta på maktpositionerna i det nya förbundet. Det är bara en tidsfråga innan dessa grenar avskaffas, eller diskret lämnas att tyna bort. Och sedan är frågan vad som egentligen kommer att återstå av den anrika Frivilliga Skytterörelsen.

Och betänk detta: Det som händer FSR, är det som skulle ha hänt oss, om vi hade gått med i sammanslagningen, det vill säga om vi hade ingått som underordnad part i ett nytt förbund, dominerat av Svenska Sportskytte­förbundet. Varken vapengrupp A eller grenen fältskytte ses med blida ögon av sportskyttets uppnästa koryféer, så dessa verksamhets­områden skulle vi med stor säkerhet fått säga farväl till ganska snart.

Den 12 juli 2007 – bara någon månad efter kommunikén om att SPSF lämnade förhandlingarna – kom årets milstolpe nummer två, finalen på den allra största av skyttesportens ödesfrågor. Via ett pressmeddelande från miljödepartementet meddelade regeringen att de för oss väsentligaste delarna av blyförbudet skulle hävas. Det för 2008 beslutade totalförbudet mot bly i ammunition trädde alltså aldrig i kraft.

Vi medlemmar i SPSF har goda skäl att betrakta detta besked som en seger för vårt eget förbund. Vårt förbund är det enda som från början har intagit en bestämt avvisande hållning gentemot blyförbudet. SSF och FSR lade sig platt. Till och med det stora och mäktiga Jägarförbundet sviktade, men Svenska Pistolskytteförbundet vek inte en tum. Utan SPSF skulle det mesta av svenskt tävlingsskytte ha gått en ömklig kvävningsdöd till mötes under ett politiskt korrekt blyförbud från och med 2008.

Mike Winnerstig, en av förgrundsfigurerna i kampen mot blyförbudet, har kallat det överhängande blyförbudet för en ”nära döden-upplevelse”, och det är inte för mycket sagt. Ett totalt blyförbud hade den svenska skyttesporten aldrig överlevt.

Ytterligare en viktig händelse inträffade i april 2007, då Christer Westins idé om en nättidning för pistolskyttar blev verklighet, i och med att Kretsnytt.se sjösattes. Om detta kommer att förtjäna beteckningen ”milstolpe” är för tidigt att säga. Det har gått trögt med att etablera Kretsnytt.se som allmänt debattforum. Dess största förtjänst hittills har nog varit att informera om spelet bakom kulisserna, om den verklighet som döljer sig bakom makthavarnas officiella kommunikéer eller rentvättade och tillrättalagda skildringar i respektive förbundsorgan. Och det är kanske gott nog.

Vad 2007 års milstolpar kommer att innebära för framtiden återstår att se. Blyförbudet är inte på något sätt utraderat ur de politiska arkiven. En svängning i opinionen, ett regimskifte, en uppmärksammad olycka med skjutvapen, och vi kan ha skyttesportens politiska dödgrävare över oss igen. Organisationsfrågan har vi ännu inte sett finalen på. Trojkans sammanslagning kan gå smärtfritt, men det bedömer jag inte som sannolikt. De ekonomiska kalkylerna saknar verklighetskontakt. Risken är stor för att när parterna efter sammanslagningen ställs inför den bistra verkligheten, kommer detta chockartade upp­vaknande ur de rosafärgade drömmarna att utmynna i bråk, splittring och inre slitningar. Detta skulle skada skyttesporten.

Kretsnytt.se kommer givetvis att ständigt bevaka utvecklingen i dessa och andra frågor inom skyttesportens värld.

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Vi ligger tjugo år efter bågskyttarna
 
Publicerat 2007-12-16 (av Basti Naumann)

Den 24 november vann svenskan Petra Ericsson World Cup-finalen i bågskytte i Dubai, genom att besegra den försvarande WC-mästarinnan, ryskan Sofia Goncharova. Evenemanget direktsändes i TV (Eurosport), en nåd som sällan förunnas pistolskyttet. Och det finns ett konkret skäl till att massmedia gillar bågskytte, men gäspar åt pistolskytte: Bågskytte är spännande för åskådarna, medan pistolskytte är tristare att se på än torkande målarfärg.

Till för ett par decennier sedan var bågskytte lika trist som pistolskytte. Deras tävlingar gick till precis som våra precisionstävlingar: En lång rad skyttar stod uppställda framför en lika lång rad tavlor. Alla sköt samtidigt. Ingen visste vem som ledde. Så markerade man, och antecknade och räknade och stod i, och först 10-20 minuter efter det att skjutningen var avslutad, fick man veta vem som hade vunnit.

Olympiska spel är som bekant mastodontiska tillställningar som omsätter miljarder. Intäkter från försäljning av sändningsrätter till TV-kanaler är en absolut förutsättning för att det ska gå ihop ekonomiskt. En idrottsgren, som är så tråkig att det är svårt att sälja sändningsrätter till den, ses därför inte med blida ögon av Internationella Olympiska Kommittén. Således kontaktade IOK bågskyttarna i mitten av 80-talet, och meddelade att nu fick de skärpa till sig. IOK sa rent ut, att om bågskyttarna inte gjorde sina tävlingar mer spännande, skulle de bli uteslutna från OS. Det var hårda bud.

Redan tidigare hade de förändringsvilliga krafterna inom bågskyttet klart för sig vad som måste göras: Man skulle införa matchtävlingar, det vill säga parvis utslagning, som i exempelvis tennis. Då blir det täta, spännande uppgörelser, som kulminerar i ett envig mellan de två bästa, en äkta final man mot man, pil för pil, där publiken kan se varje avgörande träff. Detta är perfekt avpassat för att kunna återges av media, särskilt TV.

Bågskyttarnas organisationer var befolkade av samma sorts sega gubbar som hos oss. Kampen för den nya tävlingsformen blev lång och hård. Men den lyckades till slut. Förändringen genom­fördes till OS 1988 i Söul. Och belöningen uteblev inte. Medias intresse för bågskytte steg stadigt. Den slutliga bekräftelsen på att förändringen var rätt kom under OS i Atlanta 1996, då bågskyttet fick journalisternas pris Guldringen, vilket utdelas till mest spännande sport i OS.


Bågskyttets Leif Janson var en av de främsta pionjärerna vid det
internationella bågskytteförbundets övergång till den nya
tävlingsformen. Foto: Ulf Hansson.

Med detta goda föredöme för ögonen har pistolskyttets etablissemang i över tjugo års tid vetat vad vi måste göra för att locka till oss massmedia: Följa bågskyttarnas exempel och införa matchtävling i våra mästerskap. Men ingenting har hänt. Vi står fortfarande och stampar på den fläck som bågskyttarna lämnade bakom sig för två decennier sedan.

I över två decennier har NP-redaktören Uffe Hansson, ivrigt påhejad av undertecknad, kämpat för att införa matchtävling i pistolskyttet. För några år sedan tändes ett ljus i mörkret. Det såg ut att kunna bli ett genombrott.  I samarbete med Eskilstuna Pk arrangerade Uffe matchtävlingen Swedish Masters. Projektet stöddes av dåvarande förbundsordföranden Christer Westin, och SPSF gick in som huvudsponsor.

Swedish Masters spelades in av Team Jelbe. Tyvärr gjorde en serie olyckliga tillfälligheter att denna inspelning inte blev sänd på TV, som avsikten var. Men evenemanget som sådant blev oerhört lyckat. Såväl publik som deltagare – Sveriges allra främsta pistolskyttar, bland andra Ragnar Skanåker – var förtjusta.


Projektledare Göran Öberg (t.v. i bild) och Lennart Jelbe framför sin OB-buss under
förberedelsen för inspelningen av Swedish Masters i Eskilstuna. Foto: Ulf Hansson.


 Sveriges Televisions sportchef Kjell Andersson tittar på videon från
Swedish Masters i Eskilstuna. ”Det här var riktigt bra”, ansåg han.
”Ska man visa pistolskytte i TV är det just så här tävlingarna måste
läggas upp”. Foto: Ulf Hansson.

Uppföljningen av projektet rann ut i sanden, och det hela glömdes bort. Men vi kan inte sitta overksamma länge till. Massmedia är ointresserade av pistolskytte, såväl det nationella som det internationella, och så kan det inte fortgå i längden. Än så länge får pistolskyttet vara kvar i OS, men jag tror den dagen närmar sig, då IOK ställer samma ultimatum till pistolskyttet, som de en gång gjorde till bågskyttet.

Någonstans ska man ju börja – varför inte i det svenska nationella pistolskyttet? Tanken på matchtävlingar i pistolskyttet stöds entusiastiskt av två av Sveriges absolut främsta auktoriteter på området, den legendariske TV-producenten Lennart Jelbe, och Sveriges Televisions sportchef Kjell Andersson.

Men till svar muttrar pistolskyttets etablissemang sitt eviga mantra: ”Det där är inte våran grej. Det där är ingenting för oss.” Är det ändå inte märkvärdigt, att det ska vara så totalt omöjligt att få göra ett enda litet försök, vid en enda gren i en enda SM-tävling?

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Vår tysta förbundsstyrelse
 
Publicerat 2007-12-11 (av Basti Naumann)

 Inom Svenska Pistolskytteförbundet har vi ett demokratiskt system som på ett utmärkt sätt låter medlemsopinionen komma till uttryck i förbundets förvaltning. Det är visser­ligen en totalt omöjlig uppgift att, såväl allmänt som i varje enskild fråga, destillera ner 14 000 åsikter till en enda, men jag anser att vi inom SPSF kommer idealet så nära som det över huvud taget är praktiskt möjligt.

 Men SPSF’s förbundsstyrelse har en anmärkningsvärd brist i sin demokratiska funktion: Med ett par enstaka undantag deltar dess ledamöter aldrig i den offentliga debatten. Man förefaller tycka att kritiska synpunkter är något opassande eller rent av destruktivt, att man ska sitta still i båten, att man inte ska störa husfriden. Det har inträffat att man inte ens har försvarat sig mot ett grovt påhopp från ett annat förbund.

 SPSF’s demokratiska system är uppbyggt i det närmaste exakt likadant som Sveriges. Anders Björck är vår statschef – kung eller president – Birgitta Rundberg är vår regerings­chef och statsminister, Mats Stoltz är kabinettssekreterare, förbundsstyrelsen är vår regering, förbundsmötet är vår riksdag, och våra pistolskyttekretsar motsvarar Sveriges valkretsar, som utgör grunden för hela det demokratiska systemet.

 Att Kung Anders I och kabinettssekreterare Stoltz håller en låg profil i debatt­samman­hang, det är helt i överens­stämmelse med deras befattningar, men vadan denna ödsliga tystnad från förbundsstyrelsen? Kan ni tänka er en regering som aldrig syns och hörs i samhälls­debatten, och som besvarar alla kontro­versiella frågor med ”Inga kommen­tarer”? Ministrarna i Sveriges regering kritiserar som bekant ofta såväl varandra som sin egen regering som helhet. Detta anses inte det minsta opassande, tvärt om, det betraktas som ett önskvärt inslag i demokratin.

 Men kan det inte möjligen vara så, invänder någon, att det råder skilda villkor mellan politiska och ideella organisationer, att det finns en tystnadens tradition i den ideella världen, att den gällande normen är att man ogillar fri debatt och helst undertrycker kritik? Nej, knappast. Ingen har kunnat undgå att höra talas om vad som pågår i FSR’s förbunds­organ Svenskt Skytte. Där är det ett helt koppel tungt meriterade medlemmar som i nummer efter nummer dunkar på sin styrelse­ord­förande så kraftfullt att han tappar fattningen totalt, och kallar sina motståndare för ”lögnare”. Det är vad jag kallar debatt! Så ska det se ut!

 Varför ser vi inget sånt i NP? I vår förbundstidning finns ingen censur, varken öppen eller dold. Kritiska inlägg publiceras. Problemet är att det aldrig kommer in några, varken från styrelsens ledamöter, från kretsarnas representanter eller från övriga medlemmar.

 Sportskytteförbundet tillåter sällan kritisk debatt i sin tidning, men det har i alla fall inträffat att deras förbunds­ordförande har känt sig så trängd att hon i en ledare i Sport­skytten kallat SPSF’s ledning för lögnare. Då fanns det förutsättningar för en upp­friskande debatt. Jag förväntade mig att vår ”statsminister” skulle fara i taket och ryta ”Nä, nu jävlar!” och skummande av raseri kasta sig över tangentbordet. Men den effekten uteblev helt. Svaret blev undfallande.

 Kära förbundsstyrelseledamöter och kretsrepresentanter, jag vill på det bestämdaste påstå att det är er demokratiska plikt att delta i debatten. Det allra minsta man kan begära är att ni klämmer fram några droppar adrenalin när ni blir kallade lögnare. Stockholms kretsord­förande svarade omedelbart på detta bodinska utfall, och avkrävde henne en förklaring, men han var den ende som reagerade. Samtliga övriga företrädare för det nationella pistolskyttet förblev tysta.

 Kom inte och säg att det saknas debattfora. Förbunds­styrelsen har fri tillgång till förbunds­tidningen NP. För den som vill ha ett snabbare medium finns Skytteforum.com. Och framför allt finns Skyttesveriges svar på DN Debatt, Kretsnytt.se, som har flera tusen läsare över hela landet. Vi välkomnar alla debattörer.

 Framsteg och förbättringar förutsätter att man kontinuerligt granskar och kritiserar det rådande systemet. Utan debatt sker ingen utveckling. Kom igen nu!

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Gammalmodig post
 
Publicerat 2007-12-09 (av Basti Naumann)

 Det har nyligen gjorts en stor undersökning av Internetanvändningen i Sverige, och det visar sig att 79 % av svenskarna har tillgång till Internet i hemmet. Det är den högsta siffran i världen.

 För några år sedan ställde jag frågan hur länge det skulle dröja innan Internet och e-post skulle komma att betraktas som en allmänt accepterad kommunikationsform. Riktigt ända fram har vi inte kommit – en femtedel av svenskarna saknar fortfarande Internetuppkoppling i hemmet – men i det dagliga livet tas Internet för givet. Man frågar inte ”Har du e-post?”, man frågar ”Vad har du för e-postadress?”.

 Inom Svenska Pistolskytteförbundet som helhet – förbund, kretsar, föreningar och medlemmar – sker merparten av den skriftliga kommunikationen via e-post och Internet. Detta har nedbringat kostnaderna betydligt, och ändå är den skriftliga kommu­nikationen betydligt mer intensiv nu än före Internet. Den tidning du just nu läser är ett exempel på det.

  Visserligen är det sannolikt några procent av våra medlemmar som ännu saknar Internet­uppkoppling, men å andra sidan kan man säga att det med största sannolikhet inte finns en enda pistolskytteförening i landet, som inte har minst en medlem med tillgång till Internet. Således har alla föreningar i landet möjlighet att ta emot meddelanden per e-post.

 Det var länge sedan Televerket upphörde med att hålla telegrafstationer varifrån man skickade ut cykelbud som personligen överlämnade pappers­telegram till mottagarna. Det är lika gammal­modigt att från förbundet skicka ut pappersmeddelanden som av brevbärare bärs ut till föreningarna. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer troligen en sådan lyx att kosta lika mycket som ett rekommenderat brev med mottagningsbevis kostar i dag.

 Jag vet inte om det finns föreningar inom SPSF, som fortfarande kräver att få sina förbunds­utskick per snigelpost, men om så är fallet ifrågasätter jag om de inte borde få betala vad såväl portot som förbundets manuella hantering faktiskt kostar.

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

PPC 22 à la Linköping
 
Publicerat 2007-11-21 (av Basti Naumann)

Det kom en snabb reaktion på mitt förslag till en kaliber .22-variant av PPC 1500. Vi fick ett brev från Thomas Svensson i Linköping, en man som bär titeln High Master och följaktligen är en av landets allra vassaste PPC-skyttar. Han meddelar att man i Linköping redan har en PPC 22-variant. Den är under utprovning, och om detta faller väl ut, kommer den att spridas vidare ut i kretsen.

I min artikel bekymrade jag mig över de stora kostnaderna för PPC-skyttar. Thomas genmäler att vad gäller ammunition så hemladdar 95 procent av skyttarna, och då blir det ju betydligt billigare. Beträffande vapen är det så, att för 5 av vapengrupperna stadgas att vapnet ska vara fabrikstillverkat och inte får modifieras, vilket gör att vapenkostnaden blir rimlig. De med stort intresse och stora plånböcker håller till i vapengrupperna Pistol 1500 och Revolver 1500, där precisionskraven är enormt höga. Thomas gör jämförelsen att i dessa vapengrupper ”är en Neua av bra kvalité knappt användbar på 50 yards”.

PPC 22 tycks fungera som avsett. Enligt Thomas visar det sig vid grundkurserna att ”de som har skjutit PPC 22 förstår lite mer vad det handlar om, det vill säga ren precision, tempo­växlingar och förmåga att hantera vapnet på ett säkert sätt”.

Thomas bifogar en kort beskrivning av den linköpingska grenen PPC 22. Den omfattar 60 skott, enligt följande:

Steg 1:

7 yards (6,3 meter). 6 skott på 6 sekunder. Totalt 12 skott i steg 1.
  
- Stående, utan stödhand, 45 grader.
- Stående, utan stödhand, 45 grader.

Steg 2:

25 yards (22,6 meter). 6 skott på 12 sekunder. Totalt 18 skott i steg 2.
  
- Knästående, med stödhand, 45 grader.
- Stående, med vänster hand med stöd av stolpe och stödhand, riktning tillåten.
- Stående, med höger hand med stöd av stolpe och stödhand, riktning tillåten.

Steg 3:
 
25 yards (22,6 meter). 6 skott på 18 sekunder. Reducerad tavla. Totalt 24 skott i steg 3.
  
- Sittande, med stödhand, riktning tillåten.
- Knästående, med stöd av stolpe och stödhand, riktning tillåten.
- Stående, med vänster hand med stöd av stolpe och stödhand, riktning tillåten.
- Stående, med höger hand med stöd av stolpe och stödhand, riktning tillåten.

Steg 4:

15 yards (13,6 meter). 6 skott på 8 sekunder. Reducerad tavla. Totalt 6 skott i steg 4.

- Stående, med stödhand, 45 grader

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

PPC 1500 för tvehågsna snåljåpar
 
Publicerat 2007-11-11 (av Basti Naumann)

Det nationella pistolskyttets nyaste gren, PPC 1500, drar segrande fram över landet. Jag har inga siffror, men det är tydligen så att PPC är den enda verksamheten inom SPSF som för närvarande uppvisar en klar ökning.

Vad bokstäverna PPC står för, det finns det olika åsikter om. Den amerikanska, slutna organisationen hävdar att PPC står för Police Precision Competition, medan den idrottsliga organisationen World Association PPC 1500 anser att det betyder Precision Pistol Competition.

Talet 1500 syftar på det högsta möjliga antalet poäng. En helmatch omfattar 150 skott. Man skjuter med och utan stödhand, med och utan stöd mot stolpe, med bästa och sämsta hand. Det är fem olika avstånd, från 3 till 50 yards (en yard är 0,91 meter). Skjutställningarna är stående, knästående, sittande på stjärten och liggande på mage. Som framgår av namnet är tävlings­momentet ren precision, inte snabbhet. Högst poäng vinner – det lönar sig inte att skjuta fortare än man måste (vilket dock är nog så fort ibland). Det finns flera vapengrupper, men kaliber .22 får inte vara med.

PPC 1500 introducerades på femtiotalet i USA som skytteutbildning för FBI-agenter. Senare antogs den även av den vanliga poliskåren. Så är läget fortfarande i USA; skyttegrenen PPC 1500 är en intern angelägenhet för FBI-agenter och poliser. Civilister göre sig icke besvär. I övriga världen är PPC däremot en vanlig, civil tävlingsgren.

Som framgår av ovanstående rapsodiska beskrivning är en helmatch PPC en omfattande och komplicerad historia. För att få utöva PPC måste man därför genomgå en standardiserad utbildning. Dessutom måste man äga eller på annat sätt ha tillgång till en grovpistol av lämpligt slag. En sån kostar väl runt tio, femton lappar. Och i grövre kalibrar ligger ammunitions­priserna på en helt annan nivå än vi bortklemade .22-skyttar är vana vid. En 9 mm patron går väl loss på ett par, tre kronor, vilket gör att en enda helmatch närmar sig en femhundring enbart i ammunitionskostnad.

Därmed kan man säga att är man huvudsakligen .22-skytt – och såna finns det tusentals av – så är det en ganska hög tröskel man måste över, om man ska börja ägna sig åt denna skytte­sport. Den tröskeln kan vara avskräckande. Kunde man sänka den, så skulle tillströmningen av nya utövare troligen öka ännu mer.

När producenter av TV-spel ska marknadsföra sina produkter, så brukar de göra en förenklad variant, en så kallad demo-version, som de lägger ut på nätet för att låta hugade spekulanter pröva på. Varför inte göra likadant med PPC 1500? Skapa en inofficiell, förenklad demo-version för kaliber .22. Man kan ha tävlingar och kanske till och med inofficiella mästerskap i demo-klassen, men dess främsta syfte ska vara att fungera som inkörsport till de riktiga PPC-klasserna.

Kaliber .22 har tidigare förekommit i PPC-diskussionen, men då var målsättningen att ”försvenska” hela PPC-disciplinen och anpassa den till SPSF’s system. Det hade inte varit så lyckat, eftersom man då hade skapat ett svenskt PPC som inte var kompatibelt med det europeiska. Mitt förslag är en isolerad demo-version, ett enstaka undantag i grenprogrammet, en diskret sidoingång för den som vill prova på PPC utan att dra på sig stora kostnader direkt.

Själv har jag mycket svårt att se min åldrade och smällfeta lekamen kravla omkring på marken och fumla med en massa extra magasin, men det finns nog många som skulle smyga iväg och prova på PPC om deras väl inskjutna .22’a räckte som inträdesbiljett. I synnerhet gäller detta våra kvinnor – där är det nog många som bara har en .22’a.

Så jag föreslår alltså en svensk, inofficiell demo-version av PPC 1500. Den skulle jämna vägen och göra övergången mer lockande för tveksamma och småsnåla .22-skyttar. Kan inte det va’ nåt?

Anm: Allt om PPC 1500 finns på deras officiella, svenska hemsida: www.ppc-sweden.com.

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Och nu blir det reklam!
 
Publicerat 2007-10-20 (av Basti Naumann)

Pistolskyttet kämpar i uppförsbacke. Medlemsrekryteringen går trögt. Till och med de befintliga, aktiva medlemmarna sviker, vilket visar sig i att antalet tävlingsstarter sjunker. Vad vi ska göra för att vända trenden på lång sikt, det finns det många recept på, som vi kan och ska diskutera ingående. Men vad ska vi göra här och nu? Jag har inget universalrecept, det har ingen, men ett förslag till dellösning har jag:
 
Reklam!

Jag menar inte reklam för pistoler och skyttejackor, jag menar att vi ska göra propaganda för skytte­tävlingar på samma konkreta, jordnära, säljande sätt som man gör reklam för kommer­siella produkter. För vad är det egentligen för skillnad mellan att sälja en golf­weekend på Fågelbro Värdshus och att sälja en SM-fältskjutning i Sunne?

Man kan ju faktiskt mycket väl tänka sig en situation där ett par av våra medlemmar står och väger just dessa alternativ mot varandra. ”Vad säger du, gumman, ska vi ta golfklubborna med oss och ta en lillsemester på Fågelbro, eller ska vi ta våra .22’or och åka till pistol-SM?”

Tänk er att det slumpar sig så att det just under detta samtal kommer ett reklaminslag på TV, där Fågelbro Värdshus skildras i förföriskt vackra bilder. Då inser man lätt att paret går direkt och dammar av sina golfbagar, och att pistol-SM får anstå till ett annat år.

Till att börja med måste vi ändra vårt sätt att tänka. Skyttetävlingar är ingen skyddad och privilegierad kulturverksamhet med statliga garantier. Skyttetävlingar existerar i realiteten på samma hårda villkor som kommersiellt utbjudna aktiviteter. Alla skyttar som startar i en tävling, gör det därför att de har valt skyttetävlingen före ett antal andra tänkbara aktiviteter. Det är många säljare som sliter och drar i paret som har en lördag-söndag och ett par tusen att spendera. Ska det bli en golfweekend, en ålands­kryssning eller en fältskjutning i Döderhult? Den säljare som har de bästa argumenten och den lenaste truten, han får sälja.

Men är inte det ett hopplöst läge? Hur ska tävlingsarrangören i Döderhult med en totalbudget på några tusenlappar kunna övertrumfa Fågelbro Värdshus, som spenderar tiotals miljoner enbart på TV-reklam? Jo, det är alldeles riktigt - gör vi som hittills, då är det hopplöst.

Ta ett handfast exempel: Nordberga Pk ska arrangera en kretsfältskjutning. Tävlingsdatum är fastlagt sedan länge, tävlingen är anmäld till kretsen och inlagd i årets tävlingsprogram. Det finns en e-postadress att skicka anmälningar till. Alla förberedelser är gjorda. Vad mer gör tävlingsarrangören? Jo – ingenting. I Nordberga väntar man passivt på att anmäl­ningar ska komma in. Och vad annat kan man göra? Nordberga Pk har inga miljoner till TV-reklam.

Nu kommer vårt konkreta tips: Annonsera i Kretsnytt.se! Denna förträffliga nättidning har flera tusen läsare, som sannolikt är ett urval av de allra mest aktiva och engagerade skyttarna, just precis de pistolskyttar som är allra mest på alerten när det gäller att ställa upp i tävlingar. Det är ytterst få reklammedia som kan nå målgruppens ”crème de la crème” med en sådan precision. Varför inte utnyttja detta medium – det är ju gratis!

Med ”annonsera” menar jag inte att sätta in en traditionell textruta med tid och plats för tävlingen och ett ”Välkommen!” längst ner. Jag talar om en fullkomligt skamlös redaktionell reklam, ett säljande reportage, en kampanj, en ”reklamfilm” i text och stillbild. Betrakta din kretsfältskjutning som en kommersiell produkt som ska säljas i konkurrens med andra. Gör en lista över alla tänkbara argument, vacker natur, lätt bana, välutrustad servering, och varför inte rabatterad över­nattning på ett närbeläget Bed & Breakfast-hotell? Och foton, naturligtvis, av den vackra utsikten över sjön, det särskilt kluriga fältskyttemålet på sista stationen, de hembakade Nordberga-bullarna i cafeterian. Tänk dig in i pistolskyttarnas situation. Vad skulle göra en tävling särskilt lockande? Vad skulle tilltala dig själv? Hur skulle man kunna göra en skyttetävling så attraktiv att du valde den framför en ålandskryssning, en helg på landstället eller att gå och se ”Råttatouille”? Det är inte lätt att svara på, inte ens när det gäller en själv, men man kan alltid försöka.

Vi på Kretsnytt.se inbjuder härmed alla landets tävlingsarrangörer i pistolskytte, stora och små, nationella och sport, att annonsera i vår tidning. Först till kvarn gäller. Ni behöver inte ha något färdigt material. Det enda ni behöver är insikt, vilja och entusiasm, och gott om tid till tävlingens sista anmälningsdatum. Resten fixar vi tillsammans.

Hur det här ska gå, det vet ingen. Vi vet inte ens hur ett sånt här reklamreportage ska se ut. Det kan bli allt från fiasko till braksuccé. Det finns bara ett sätt att ta reda på om det funkar: Försök! Ni har allt att vinna, och ingenting att förlora!

Basti

-------------------------------------------------------