|
Ett sidosprång
utanför skyttets hank och stör
När jag en gång i min ungdom var redaktör för AGA’s personaltidning (7 000 ex – AGA var stort på den tiden), hade jag för vana att i varje nummer ha med minst ett inslag som inte hade ett dugg med AGA att göra, utan enbart var för läsarnas förnöjelse. Motsvarande fräcka tilltag har jag hittills inte vågat mig på i Kretsnytt.se, men så här i julhelgen tänkte jag ändå göra ett litet blygsamt försök. Det är riktat till en exklusiv publik, nämligen de medlemmar som gillar limerickar.
Som uppvärmning tar jag Hasse Alfredssons bästa limerick. Den kan nog de flesta limerick-kännare utantill, men för den händelse någon har missat den, så kommer den här:
Det
var en flicka i Gränna
Förutom att obrottsligt följa det strängt bundna versmåttet, ska en bra limerick – enligt Hasse Alfredsson – vara oanständig. Detta skruvar jag nu upp ett steg, men för att mildra chocken för känsliga läsare, tar jag en på engelska:
There was a young lover from Kent Instead of coming – he went
Men en limerick måste inte nödvändigtvis vara fräck. Den kan vara av det mera bisarra slaget:
Stadsträdgårdsmästar’n
i Asker
Dramatik och ond, bråd död kan också förekomma (anm: tokajer är ett ungerskt vin):
Det
var en man ifrån Bayern
Ja, det där var väl i stort sett de limerickar jag kan. Är det någon som har fler på lager, så skicka dem gärna till mig. Om jag nu inte får sparken för det här tilltaget.
Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Endast för språkpetimätrar
Jag hörde nyligen att ordet ”handeldvapen” var på tapeten i radioprogrammet ”Språket”. För vanliga medborgare är ordets innebörd enbart en allmänt språklig fråga, men för oss skyttar och vapeninnehavare tycker jag det finns anledning att vara uppmärksamma på den exakta betydelsen av denna term. I tillståndsärenden, lagtext och liknande sammanhang bör innebörden av alla benämningar för olika slag av vapen vara otvetydig.
I programmet ”Språket” undrade någon vad det är för skillnad på ”handeldvapen” och ”eldhandvapen”. Svaret är, att orden är helt synonyma. Det finns ingen skillnad i betydelse. (En del anser att ordet ”eldhandvapen” är en variant som Försvarsmakten av okänd anledning har hittat på.)
Grundledet är ”vapen”, det vill säga en anordning avsedd att användas i strid för att tillfoga motståndare skada, eller vid jakt för att döda bytesdjur. Därefter specificerar man stegvis innebörden genom att bygga på ordet ”baklänges”. ”Eldvapen” är ett vapen som avger eld, i betydelsen att expanderande gas från antänt krut slungar iväg en projektil. ”Handeldvapen” är ett eldvapen som är konstruerat för att kunna bäras och manövreras med händerna av en ensam person.
Därefter har man genom praxis ytterligare begränsat innebörden av ordet. ”Handeldvapen” innebär enbart gevär, pistoler och revolvrar, det vill säga finkalibriga handeldvapen. Granatgevär och pansarskott bärs och manövreras likadant som gevär, men betraktas ändå inte som handeldvapen.
Enligt Nationalencyklopedin är ”eldhandvapen” det ord som normalt används, medan ”handeldvapen” anses vara en äldre, mindre använd, variant. Jag anser att det är tvärt om, och jag får stöd av Google. ”Handeldvapen” ger 19 300 träffar, medan ”eldhandvapen” bara ger 6 020.
Oavsett vilket av dessa två ord man föredrar att använda, så är betydelsen i alla fall helt klar. Det kan man tyvärr inte säga om benämningarna för de vapen som används inom Svenska Pistolskytteförbundet, nämligen pistoler och revolvrar.
Pistoler och revolvrar är så snarlika till utseende, funktion och användning, att det borde finnas en gemensam beteckning för dem. Märkligt nog saknas dock en sådan. I vissa sammanhang har man försökt sig på att införa benämningen ”enhandsvapen” (2 150 träffar), men det ordet är språkligt oklart; även värjor och andra så kallade blankvapen är enhandsvapen. Det borde heta ”enhandseldvapen”. Detta ord är språkligt klart till sin betydelse, men tyvärr en aning otympligt, och har därför inte så stora utsikter att bli allmänt accepterat. Google ger bara 36 träffar, och i Nationalencyklopedin finns detta ord inte alls.
Det finns en antydan till gemensam beteckning för pistol och revolver, och det är att ordet pistol ibland ges två betydelser, dels pistol till skillnad från revolver, dels pistol som gemensam beteckning för pistol och revolver. Det innebär att det är underförstått att revolvern anses vara ett slags pistol. Det är ungefär som med innebörden av benämningarna gevär och karbin. Dels har vi gevär till skillnad från karbin, dels gevär som en gemensam beteckning för gevär och karbiner. En karbin anses alltså vara ett slags gevär.
Den dubbla betydelsen av benämningen pistol framskymtar exempelvis i namnet Svenska Pistolskytteförbundet. Det är lätt att språkligt acceptera att Svenska Pistolskytteförbundet bedriver skytte med både pistol och revolver, vilket antyder att revolvrar anses vara ett slags pistoler. Det omvända känns obekvämt. En pistol kan aldrig anses vara ett slags revolver. Således skulle en sammanslutning vid namn Svenska Revolverskytteförbundet automatiskt antas bedriva skytte med enbart revolver, och inte pistol.
Homonymer, det vill säga ord som har två eller flera betydelser, finns det många exempel på. Enligt Grönköpings Veckoblad kan en åklagare dels vara en person som väcker åtal, dels en person som reparerar vagnar. Fil kan antingen vara något man slipar av ojämnheter med, något man bifogar till ett e-brev, något man kör bil i, eller något man gör av mjölk. Det är vanligen inga problem med förståelsen av sådana ord, eftersom de olika betydelserna ligger så långt ifrån varandra, att det alltid framgår av sammanhanget vilken betydelse som avses. Att använda ordet pistol som en homonym är dock problematiskt, eftersom det två betydelserna ligger så nära varandra. Det är långt ifrån alltid tydligt vilken betydelse som avses.
Den enda återstående utvägen är alltså det otympliga ordet enhandseldvapen. Som sagt har denna beteckning små utsikter att bli accepterad, men det skulle utan tvivel underlätta om det blev så.
Anm: Ordet petimäter kommer av franskans petit mâitre, vilket betyder ”liten herre”, och syftar på ett lillgammalt barn som tror sig veta allt, och förnumstigt tillrättavisar alla i sin omgivning.
Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Är
Linköpings kommuns
samvete rent eller rymligt?
Vi har fått ett brev från Georg Ekström, där han säger följande:
”Angående det du skrivit på Kretsnytt: Det
som hänt i Linköping är att närboende överklagat byggandet av vår nya
skytteanläggning till miljödomstolen och där fått gehör för sina åsikter.
Miljödomstolen har därför förbjudit fortsatt verksamhet. Hittills har kommunen
tvärtemot vad du skriver gjort mycket för att vi ska få en ny skytteanläggning
i toppklass. V v ändra gärna i din artikel.” Jag nämnde Linköping som ett fall av många, där vi mister en skjutbana utan att få den ersatt. Därför försökte jag komprimera beskrivningen, och jag inser att jag uttryckte mig slarvigt. Rent sakligt är Georg Ekströms invändning korrekt. Det gick till så som han säger.
Men sanningen är som bekant aldrig vit eller svart, utan uppträder i nyanser av grått. Man kan också uttrycka saken så – vilket ett par av mina sagesmän gjorde – att kommunen föreslog en ersättningsbana som vem som helst borde inse inte skulle bli godkänd. Genom den manövern slapp kommunen den politiska och finansiella kostnaden för att ta fram en ny skytteanläggning, men kunde ändå uppvisa ett rent samvete, och lämna över Svarte Petter till miljödomstolen.
Hur skulden ska fördelas mellan den ena och den andra myndigheten, kommunen och miljödomstolen, det kan man träta om, men för Linköpings skytteföreningar kan det göra detsamma. För faktum kvarstår: Skytteföreningarna i Linköping blir av med sin skytteanläggning, och någon ersättning syns för närvarande inte till.
Kanske har jag utmålat Linköpings kommun i en alltför mörkgrå nyans. Det är långt ifrån omöjligt att det är så. Jag har sällan fel, men det händer. Om jag har fel den här gången, så kommer detta snart att visa sig. En ny skytteanläggning i en av Sveriges större städer snyter man förvisso inte ur nosen på en katt, men någon omöjlig uppgift är det långt ifrån. Så om Linköpings kommun har den ärliga vilja som Georg Ekström menar att den har, då kommer den att skaffa fram en likvärdig skytteanläggning.
När detta sker, kommer jag med glädje att i denna tidning be Linköpings kommun om ursäkt.
Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Fördubbla
förbundsavgiften!
I söndags, den 29 juli, var jag i Linköping på en precisionstävling. Förutom mitt eget förödmjukande skjutresultat, blev jag sorgsen till mods när jag återsåg den fina skytteanläggning man har i Linköping. Den är nämligen dödsdömd. Allt ska jämnas med marken. Den årliga fältskjutningen ”Sista chansen” har gått i graven. Kommunen ska bygga bostäder på marken.
Kommunen lovade att skaffa fram ersättning för den anläggning som nu går förlorad. Detta löfte visade sig snart enbart vara en taktiskt fint för att dämpa protesterna. Kommunen tog tämligen snart tillbaka sitt löfte, och Linköpings skytteföreningar kommer därmed att bli hemlösa.
Denna sorgliga historia är bara en av många liknande. Skyttet sitter trångt. Våra intressen får ständigt stå tillbaka för andras. Det finns många exempel på hur en enda grinig granne kan trakassera en hel skytteförening, och helt eller delvis utverka skjutförbud på föreningens skjutbana. För många kommuner i större tätorter – åtminstone i södra Sverige – räknas alltså en enda gnällspik som förmer än hundratals tävlingsskyttar och deras familjer. Så mycket är vi skyttar alltså värda.
Det har gjorts ett antal lama upprop och vädjanden från vårt förbund om att vi måste aktivera oss, och strida för våra skjutbanor. Sådana upprop blir aldrig mer än fromma förhoppningar. När det blir strid om en skjutbana, ställs vi amatörer mot professionella ämbetsmän som är specialtränade i att effektivt köra över motsträviga medborgare. De vet på förhand hur alla protester och överklaganden från föreningarna snabbt ska undanröjas. Några raska passningar mellan myndigheterna, och klapp-klapp-klapp så är skjutbanan riven.
Vi tävlingsskyttar lider fortfarande av nånannanismen. De allra flesta föreningar är genomsyrade av inställningen att någon annan ska ta ansvaret. ”Någon annan” har i ett halvsekels tid varit Försvarsmakten, under vars vingars skugga vi tryggt har vilat. Det mesta har varit gratis, ”pappa” har fixat allt. Men sedan ett par decennier är pappa en skugga av sitt forna jag. Han kämpar för sin egen överlevnad, och har inte tid med oss. Och han är själv lika sedd över axeln som vi tävlingsskyttar är.
Vi måste nu äntligen komma till insikt om att sötebrödsdagarna sedan länge är slut. Ska vi stoppa skjutbaneslakten, så får vi göra det själva. Vi har inte ens någon hjälp att vänta från övriga skytteförbund. FSR och SkytteUO har fullt upp med sina egna problem, och Svenska Sportskytteförbundets pistolsektion har i alla tider förlitat sig på att SPSF tillhandahåller både skjutbanor och skyttar. För dem är detta tillgångar som bara finns där, färdiga att utnyttja. Allt som ska göras, får vi alltså göra själva.
När det gäller att gå till motoffensiv mot de politiker som slaktar våra skjutbanor, är vi i samma predikament som den gotländska bondehär som år 1361 ställdes mot Valdemar Atterdags invaderande trupper. Bondehären var större, men de danska soldaterna var stridsvana, välutrustade och totalt hänsynslösa. Bondehären blev nedgjord till sista man.
Lösningen heter legosoldater. Ska vi ha någon chans mot de stridsvana ämbetsmännen, måste vi hyra egna proffs. Och proffs kostar pengar.
Såväl undertecknad som Christer Westin har i åratal stridit för att vi kraftigt måste förstärka förbundets finansiella resurser. Vi kommer att få vänja oss vid att mycket av det som traditionellt har varit gratis, det kommer i fortsättningen att kosta oss miljoner. Och dessa miljoner kan vi bara få fram på ett enda sätt: Ur egen ficka.
När vi började propagera för en väsentlig höjning av förbundsavgiften, då var behovet av finansiella resurser en framtidsvision. Men nu står vi där, mitt i eländet. ”Legosoldaterna” behövs nu, i dag.
Jag föreslår en första höjning av den individuella förbundsavgiften från 260:- om året till 500:-. Till den som ens skulle tänka tanken att hellre överge pistolskyttet än betala en förbundsavgift på 500:- om året har jag bara en sak att säga: Sälj pistolen, och ägna dig åt något annat.
Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Mygg och kameler
Genom ljudradion, detta förträffliga medium, nås jag av underrättelsen att Sveriges polismyndighet är djupt bekymrad över antalet illegala skjutvapen i Sverige. Polisen har flera gånger tidigare offentligt givit uttryck för denna oro. Enligt dess uppskattning finns det tiotusentals illegala vapen i vårt land.
Orsaken till detta är Polisen helt på det klara med: De illegala vapnen är importerade. I en strid ström väller de in över våra gränser, och når snabbt sina beställare. Den brottsling som önskar utrusta sig med en pistol, nöjer sig inte med att bara beställa en ”pistol”. Han anger kaliber, fabrikat och modell. Och han får exakt det han vill ha. Sovjetiska armépistoler – som tidigare tycks ha funnits i obegränsad mängd – är ingenting för dagens Ynglingen Ruda. De gamla sovjetpistolerna har blivit utkonkurrerade av mer attraktiva och moderiktiga vapen av högre kvalitet. Utbudet är så rikligt att priserna på den illegala marknaden är lägre än på den legala.
Och leverantörerna, de finns i det som Polisen hänsynsfullt kallar ”västra Balkan”, vilket i klartext är före detta Jugoslavien. Vid Jugoslaviens sammanbrott kom företagsamma entreprenörer över vapen i så enorma mängder, att hela Europas undre värld fortfarande i dag försörjs genom import från dessa vapenlager. Den svenska Polisen planerar att inleda ett internationellt samarbete för att komma till rätta med problemet.
Det är alltså så, att det i dag finns tiotusentals illegala skjutvapen i Sverige, och att den enda källan av betydelse till denna kriminella vapenmarknad är insmuggling. Man vet till och med varifrån vapnen kommer. Denna bedömning görs av Polisen, som dels är tillståndsgivande myndighet, dels i realiteten upphovsman till lagar, förordningar och regler gällande innehav av skjutvapen.
Man förväntar sig då, att Polismyndighetens insikter och kunskaper ska återspeglas i det nationella regelverket. Nittio procent av resurserna borde läggas på att stoppa insmugglingen, och återstoden på att reglera och övervaka det legala innehavet av skjutvapen.
Som alla vet är det precis tvärt om. Hela regelverket, från lag till FAP, baseras på den gamla tesen ”Alla illegala vapen har varit legala”, det vill säga att alla illegala vapen i Sverige är stulna i Sverige, från legala vapenägare. Plöjer man igenom nämnda textmassor, så framgår det med stor klarhet att författarna ser två dominerande faror: Att legala vapeninnehavare ska missbruka sitt vapen, och att de som inte gör det, ska bli frånstulna sina skjutvapen. Denna fruktan präglar regelverket till den grad, att några andra faror inte anses värda att nämna.
Denna bakvända regelfilosofi grundar sig på förhållanden som aldrig har existerat. Pistoler och revolvrar – som av Polismyndigheten anses vara ”särskilt farliga” – har aldrig stulits i några större mängder. Inte ens inklusive enstaka spektakulära storstötar som sprängningen av Mälarhöjdens PS’ betongkassun, har antalet stulna enhandsvapen nått mer än obetydliga nivåer, i synnerhet inte sedan införandet av krav på godkända vapenskåp.
Visst måste det finnas stränga regler för innehav av skjutvapen, det är självklart. Det jag vänder mig mot är att samhället jagar mygg med luftvärnskanon, samtidigt som långa karavaner av kameler obehindrat travar in över våra näst intill obevakade gränser. Man snärjer in skötsamma legala vapenägare i en oöverskådlig härva av petimäter-regler, och man ålägger skytteföreningar och små vapenhandlare förvaringskrav som ger orimliga kostnader, samtidigt som den verkliga orsaken till illegal vapenhandel lämnas helt utan åtgärd.
Snedvridningen i regelverket är orsakad av att enskilda tidigare befattningshavare snickrat ihop egna teorier, som saknar varje uns av förankring i verkligheten. Därför måste hela det svenska vapenreglementet omprövas från början till slut, från vapenlagen och ner till fappar och allt vad det heter. Ska vi äntligen få hejd på vapensmugglingen, och ge vapenägarnas bördor rimliga proportioner, måste en tidigare regims hemgjorda myter grundligt rensas ut ur hela regelverket.
Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Ivans återkomst
Den
13 mars
i år skrev jag artikeln ”För Kung och fosterland”, där jag kritiserade beslutet
att förbjuda så kallade ”människoliknande figurer”, vilket närmare bestämt
avsåg Försvarsmaktens målmateriel. Jag ansåg att detta hyckleri – som prackats
på oss av Sportskytteförbundet – inte anstår en frivillig försvarsorganisation. En
månad senare,
den 14 april, beslutade förbundsstyrelsen att häva restriktionerna mot
Försvarsmaktens målmateriel. Det är frestande att travestera tidningen
Expressens gamla slogan, och säga ”När Kretsnytt.se griper in…”, men riktigt så
var det nog inte. Förbundsstyrelsens kvarnar mal långsamt, vilket de också bör
göra – på den nivån får man inte fatta förhastade beslut. När jag skrev min
artikel, var ”kontrabeslutet” redan på gång. Styrelsens motivering var densamma
som jag hade framfört: Är man en frivillig försvarsorganisation, som till på
köpet utbildar försvarets stridande personal i konsten att använda sin
tjänstepistol, då kan man inte rimligen förbjuda sina medlemmar att använda
Försvarsmaktens målmateriel. På
Förbundets hemsida
har Mike Winnerstig gjort en kort och schematisk redogörelse för motiven bakom
beslutet. (Information/ Information från Förbundet/ Förbundets syn på militära
mål/ klicka på den blå texten ”SPSF FM 07 militära mål.pdf”.) Bland
illustrationerna till texten finns en kär gammal vän, nämligen den helfigur som
består av en framstormande och hotfullt grimaserade fiendesoldat med geväret i
högsta hugg. Officiellt hade han ingen nationalitet, men ingen tvivlade nånsin
på att han var utsänd av Sovjetunionen. Den figuren har jag satt många kulor i,
med såväl Automatgevär m/42 (lumpen 1963) som Ak4 (repmånader). Sovjetunionen
är
sedan länge borta, men det bekommer inte denne ”Ivan den förskräcklige”. Han är
odödlig. Likt en flygande holländare stormar han oförtrutet på, hur många kulor
han än genomborras av. Och nu har han alltså återuppstått även inom Svenska
Pistolskytteförbundet. Välkommen tillbaka, Ivan! Basti |
|
------------------------------------------------------- |
|
Kretsnytt.se – en
succé!
Det finns ingen besöksräknare på Kretsnytt.se. Det beror på att de räknare som finns att tillgå har brister i funktionen som medför att resultatet blir otillförlitligt. Därför har vår webbredaktör, Lasse Lundqvist, i stället från webbleverantören beställt en tjänst, som gör att han kan få en tillförlitlig statistikuppgift direkt från servern. Den 18 juni gjorde Lasse en avläsning av hur många besök vi fått under cirka två månader före dess. Resultat: 30 273 besök!
Hur många unika personer som gjort dessa 30 000 besök kan vi förstås bara spekulera om. Men om vi antar att en genomsnittlig läsare gjort mellan fem och tio besök under mätperioden, så bör alltså vår läsekrets bestå av mellan 3 000 och 6 000 läsare. Det är inte dåligt för en så hårt nischad specialtidning som Kretsnytt.se!
I vår programförklaring sa vi så här: ”Stockholmskretsens styrelse är vår utgivare, men detta innebär inte att vi kommer att ha en enögt stockholmsinriktad syn på tillvaron. Vi vill ha ett större synfält än så. Vi vill på ett seriöst och övergripande sätt spegla de stora frågor som rör sig inom pistolskyttevärlden. Vi strävar efter att skapa en publikation som är av intresse för medlemmar såväl i Ystad och Haparanda som i Stockholm, Göteborg och Malmö.”
Det ser alltså ut som om vi har lyckats uppfylla den målsättningen. För att komma upp i flera tusen återkommande läsare, måste vi ha läsare över hela landet. Och tydligen har vi det. Någon av våra kritiker lär ha betecknat Kretsnytt.se som ”en hårdvinklad Stockholmsmegafon”. Men det omdömet kom alltså på skam.
Men att vara oförargliga har aldrig varit vår målsättning. Om detta sa vi: ”Vi vill försöka vara pistolskyttets svar på DN Debatt. Vi har till och med den höga ambitionen att kunna kalla oss skyttesportens tankesmedja. Därav följer att vi inte tänker vara någon slags opartisk rapportör. Vi vill vara opinionsbildande, och vi tänker därför ge uttryck för våra åsikter. Kontroversiella ställningstaganden kommer inte att saknas i Kretsnytt.se.”
Detta har för visso retat en del, till exempel en i ett annat skytteförbund verksam generalsekreterare, som i initierade kretsar är känd under ett alias som innefattar namnet på ett mindre skaldjur. Han har låtit meddela, att han inte läser Kretsnytt.se eftersom han anser den vara ”vulgär”. Detta orsakade stor munterhet på redaktionen.
Och, för all del – ”vulgär” är ett ord lånat från latinet, och det betydde ursprungligen ”folklig”. Och folkliga vill vi gärna vara. Men vi förstår så väl att Herr Generalsekreteraren inte vill fraternisera med populasen. Så han får väl vända sig till någon annan, mera passande publikation. Sportskytten, kanske?
Basti |
|
------------------------------------------------------- |