Skyttesveriges Dracula
 
Publicerat 2008-02-01 (av Basti Naumann)

 

Ekonomie doktor Martin Sköld vid Handelshögskolan har gjort en studie som visar att det i näringslivet finns en övertro på nyttan av fusioner i näringslivet. Faktum är att över hälften av alla företagsfusioner misslyckas, bland annat på grund av den överdrivna jakten på synergi­effekter. Synergi är ett fint ord som betyder att en kombination av två faktorer ger en större effekt än summan av de två, om de används var för sig. Men så språkkunniga är inte näringslivets fyrkantiga koryféer.

 

Det de faktiskt gör, är att försöka tokspara genom att skära ner. De driver en hetsjakt på dubblerade funktioner. Denna överdrivna besparingsjakt gör ofta att det som är unikt med respektive fusionerade företag går förlorat. Man spolar ut barnet med badvattnet, och förlorar begåvade medarbetare. Efter fusionen får man helt enkelt ett utslätat företag som inte är framstående på någonting alls. Det är därför som företagsfusioner misslyckas oftare än de lyckas.

 

Ett typexempel är när en producent av en dyr prestigebil slås ihop med en producent av en billig vardagsbil. Ägarna försöker då så långt möjligt använda samma komponenter i båda bilarna, för att sänka produktionskostnaden för lyxbilen, och höja kvalitén på vardagsbilen. Resultatet blir att lyxbilen förlorar sin prestige, och vardagsbilarna blir för dyra. I stället för två bra bilar får man två halvdåliga.

Att slå ihop flera ideella organisationer till en, det är faktiskt ungefär samma sak som att fusionera kommersiella företag. Problematiken är densamma. Om man gjorde en studie av sammanslagna ideella organisationer, skulle man antagligen få samma resultat som Martin Sköld fick, nämligen att majoriteten misslyckas.

 

Svenska Pistolskytteförbundet har förvisso gått kraftigt tillbaka i medlemsantal sedan storhetstiden under Ragnar Skanåkers OS-karriär. Men vårt förbund kan inte på minsta sätt anses vara en skugga av sitt forna jag. Vi hade som mest 25 000 medlemmar, och som minst 14 000. Med tanke på samhällets och folkopinionens för oss ogynnsamma förändring, och den kraftiga motvind vi har haft att kämpa mot, tycker jag att vårt förbund har visat en förvånans­värd styrka. Vår organisation är aktiv och levande. Vi har trots extremt hårda villkor lyckats behålla majoriteten av våra aktiva medlemmar, och dessutom har medlemsantalet nu vänt uppåt. Vi har ökat från 14 000 till 14 600 aktiva medlemmar.

Denna styrka beror på att SPSF har något unikt, något som gör att vi har överlevt den hårda konkurrensen från övriga fritidssysselsättningar: Vår folkliga förankring, som bland annat uttrycks i det faktum att vi är en frivillig försvarsorganisation värd namnet. Svenska Sport­skytteförbundet saknar helt denna folkliga förankring. SSF är i grunden en organisation för elitskyttar. Men den har blivit en elitorganisation utan elit.

 

När SSF’s pistolsektion under de senaste årtiondena dränerats på internationell konkurrens­kraft, har denna sektion förlorat sin profil. Den har varken topp eller bredd. Man kan därmed med fog ifrågasätta pistolsektionens existensberättigande. Övriga sektioner har enstaka skyttar av internationell klass, men tendensen pekar nedåt. Svenska Sportskytte­förbundet är en organisation i kris.

Denna profillösa, regredierande organisation griper desperat efter alla chanser att överleva. Detta är bakgrunden till att SSF har drivit frågan om sammanslagning så hårt och kompromiss­löst. Likt en vampyr måste SSF ha andras blod för att överleva. Därför strävar SSF också efter total dominans över den nya organisationen. Därför vägrar SSF så hårdnackat att diskutera andra lösningar än den totala sammanslagningen.

 

I sina ”analyser” har SSF målat upp en bild av sammanslagningen som en garanterad succé och ett rosafärgat lyckorike. Sanningen är att risken att misslyckas är större än chansen att lyckas. Det är fara värt att de andra förbundens friska blod, som SSF så hett eftertraktar, spills ut på marken. Resultatet blir att ingen tjänar på sammanslagningen, och att det vacklande SSF drar med sig FSR och SkytteUO i fallet.

 

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Andra kulor, men samma idé
 
Publicerat 2008-01-29 (av Basti Naumann)

 

Ragnar Skanåker återkommer då och då till sin idé om att skapa en trivsam inramning till skyttetävlingar, det vill säga att ”para ihop” skjutbanor med bar, restaurang, café, eller något sådant. Kanske till och med bli sambo med någon annan lämplig sport i en gemensam anläggning.

 

Att detta koncept inte är något orealistiskt hugskott, utan fullt genomförbart, framgår av att någon driftig entreprenör nu har gjort just det som Ragnar efterlyser, fast för boule-spelare. På tre ställen i Stockholm, Kungsholmen, Vasastaden och Djurgården, har man byggt anläggningar med boule-bana, bar, restaurang och sällskapsrum.

 

Så här presenterar man sina anläggningar: ”Börja med en drink i baren, fortsätt med en spännande bouleturnering på våra ljusa och fräscha inomhusbanor och avsluta med en middag eller lite eftersnack i loungen.”

 

Man är också noga med att få tillfälliga besökare att fastna på boule-kroken. Man arrangerar tävlingar där vem som helst kan vara med – tävlingslicens behövs inte.

 

Det finns stora likheter mellan boule och pistolskytte. Båda är små, ingen av dem lyckas locka vare sig publik eller media. Den stora skillnaden är nog pistolskyttarnas hårt ingrodda snålhet. Att anlända till en tävling i en bensinslukande bil i halvmiljonklassen, medförande vapen för femtio tusen spänn, med vilka man brassar av ammunition för en halv månadslön, det går utmärkt. Men blotta tanken på att därefter spendera ett par hundringar på en god middag i en trivsam skytteanläggning, den får homo snålis ballisticus att blekna av fasa.

 

Man får väl hoppas att det även bland pistolskyttarna finns tillräcklig många livsnjutare för att befolka dessa anläggningar, som jag hoppas kommer att kunna byggas under min livstid. Under tiden kan ni ju titta på webbplatsen www.boulebar.se. Och varför inte göra ett studiebesök på en av boulebarerna? Det vore kanske något för vår kära förbundsstyrelse?

 

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

En fråga till navelskådarna
 
Publicerat 2008-01-17 (av Basti Naumann)

 

I söndags tittade jag på skidskyttetävlingarna i Schweiz i TV. I väntan på starten panorerade TV-kameran över ett imponerande stort folkhav, och kommentatorn berättade att kamerorna gav en sann bild – publikmassan var fullkomligt enorm. Åskådarna hade börjat samlas redan ett par timmar före tävlingarna, och nu var det fullsatt.

 

Kommentatorn berättade att en svensk representant för längdskidåkningen längtansfullt hade sagt: ”Tänk om vi också hade kunnat få en sådan fantastisk publikmängd till våra skid­tävlingar. Men” tillade han resignerat, ”skidskyttet har ju sitt spännande skjutmoment. Det är det som är den stora publikmagneten.”

 

Nere i Europa är skyttet en publiksport, en publikmagnet, något attraktivt som man ofta använder som krydda för att dra mer folk till ett evenemang. Läs till exempel Ragnar Skanåkers skildring av en luftpistoltävling i Tyskland, där det fanns en publik på ett par tusen stojande och hurrande åskådare.

 

Men här i Sverige säger vi ”Det där är ingenting för oss”, och så återgår vi till att försjunka i betraktande av vår nationella navel. Vi anstränger oss allt vi kan för att hålla publiken borta. Vi håller envist fast vid att skyttetävlingar ska vara totalt befriade från varje uns av spänningsmoment.

 

Är det någon av våra navelskådande stoppklotsar som kan förklara för mig varför ni tänker som ni gör? Varför är ni så paniskt förskräckta över tanken på att det skulle komma publik till våra skyttetävlingar?

 

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Det okrävande skyttet
 
Publicerat 2007-09-06 (av Basti Naumann)

 

Det amerikanska tv-bolaget ESPN, en jätte i mediebranschen, med ansvar för enorma mängder sportsändningar i USA och Europa, har gjort en rankinglista över 60 sporter, för att utse den mest krävande sporten. Det finns tio kriterier: analysförmåga, koordination hand-öga, stryktålighet, nervstyrka, flexibilitet, förmåga till omställning, snabbhet, kraft, styrka och kondition. Varje kriterium poängsattes 0 -10 (med två decimaler), vilket alltså ger max 100,00 poäng.

 

Den mest krävande sporten visade sig vara boxning, som fick 72.38 poäng, vilket gläder mig och alla andra boxningsfans. Minst krävande av de 60 sporterna var sportfiske, med 14,50 poäng. Och hur var det med skytte, då? Jo, tack. Vi hamnade på plats 58, med 24,88 poäng, mellan bowling och biljard.
 

 

Dessa djupt obildade amerikaner har aldrig skjutit fält-SM på en fältskyttebana i Sunne efter två veckors hällregn. Bara att få loss stövlarna ur leran borde ge 10,00 poäng i kraft, styrka och kondition. Jag protesterar mot denna ringaktning av den ädlaste av sporter. Jag förutsätter att UD kallar till sig den amerikanske ambassadören och avkräver honom en förklaring.

 

Men ett visst prov på gott omdöme visade ändå ESPN’s expertpanel. Boxningstränaren Walter Mohr fick frågan: ”Som du ser det, vilken sport är mest överskattad?” Svaret kom utan tvekan: ”Fotboll och handboll. De sporterna är inte så jobbiga som de ibland framställs. Utövarna behöver inte träna ens i närheten av vad en boxare behöver.”

 

Så var det alltså en gång för alla fastställt: Fotboll är inte bara världens tråkigaste sport, dessutom är spelarna lata. Skönt att äntligen få höra ett sant ord om denna totalt värdelösa sport.

 

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Så skulle det kunna vara
 
Publicerat 2007-09-01 (av Basti Naumann)

 

Inom svensk längdskidåkning har de fyra mest meriterade landslagsåkarna, Thobias Fredriksson, Mattias Fredriksson, Björn Lind och Anders Södergren, hoppat av och bildat ett stall utanför förbundets kontroll, ”Team Mekonomen”. De är missnöjda med lands­lags­ledningens planering, träningsmetoder och försämrade resurser, och vill  utforma sin träning i egen regi. De upplever att de inte får gehör för sina synpunkter, och att förbundet inte har dragit nytta av den kunskapsbank som lands­lagets mest rutinerade åkare repre­sen­terar.

 

Det nybildade teamet blir dessutom en come back för tränare, vallare och medicinsk personal som av olika anledningar försvunnit ur landslagsorganisationen.

 

Förbundet tar utbrytningen med gott humör. ”Det är klart att jag helst hade haft de här åkarna i träningsgruppen, men nu är det som det är, och jag önskar dem lycka till”, säger förbundskaptenen Bengt Stattin, som inte stänger några dörrar mellan förbundet och utbrytargruppen.

 

Även längdlandslagets huvudsponsor, Vattenfall, tar utbrytningen med godan ro. ”Det har hänt tidigare att åkare valt att gå sina egna vägar, och det är ingenting vi har speciella synpunkter på, eller oroas av”, säger Vattenfalls sponsorchef Helena Kortered. ”De har egna sponsorer att ta hänsyn till, och så brukar det vara. Men när världscupen drar igång vill vi se dem i landslaget igen.”

 

Fullt samförstånd, således. Ingen invänder mot nya grepp och nya idéer. Huvud­sponsorn accepterar utan vidare att en annan sponsor dyker upp på scenen. Varför skulle det inte kunna fungera så inom Svenska Sport­skytte­förbundet? Varför måste minsta antydan till egna idéer omedelbart leda till schism och utfrysning? Och varför måste SSF-ledningen skrämma bort sponsorer genom halsstarriga krav på full kontroll över varje krona?

 

Basti

-------------------------------------------------------
  
 

Det vapentäta Sverige
 
Publicerat 2007-08-31 (av Basti Naumann)

 

En årsrapport från det Genève-baserade forskningsprojektet Small Arms Survey, under ledning av Keith Krause, innefattar statistik över antalet vapen per invånare i Jordens länder. Grundtesen är förstås att förekomst av skjutvapen leder till vapenrelaterat våld. Projekt­ledningen har dock totalt missat en självklar slutsats gällande sambandet mellan vapentäthet och våld. Det är den sedvanliga förväxlingen av orsak och verkan.

 

Så här ser listan över Jordens vapentätaste länder ut. Siffran till höger anger antal skjutvapen per 100 invånare:

 

1. USA              90

2. Jemen           61

3. Finland          56

4. Schweiz        46

5. Irak               39

---

8. Sverige         31

---

    Nigeria            1

 

Av Jordens fem allra mest vapentäta länder är det bara ett, Irak, där vapenvåldet är olidligt för invånarna. I Nigeria, som är lika plågat av vapenterror som Irak, finns det bara ett skjutvapen per 100 invånare, vilket måste vara en av de lägsta siffrorna i världen.

 

Slutsatsen, som Small Arms Survey missar, är att deras egen statistik tydligt visar att det helt och hållet saknas samband mellan vapentäthet och vapenvåld. Världens vapentätaste land är förhållandevis fridsamt, samtidigt som det i ett av Jordens mest plågade länder bara finns ett vapen per 100 invånare. Sverige, som i vapen­täthet ligger på tio i topp av Jordens 194 länder, är en av väldens allra frid­sammaste stater. Vilket även gäller Finland, med sin tredje plats i vapentäthet.

 

Terror och brott uppstår inte för att det finns tillgång till vapen, utan för att det finns terrorister och andra brottslingar. Och de klarar sig utmärkt på 1 vapen per 100 invånare. Om antal vapen i Sverige skars ner till ett per hundra invånare – vilket i praktiken innebär totalförbud när armén och polisen fått sitt – så skulle detta fullständigt sakna betydelse för antalet vapenrelaterade brott. Detta har Stor­britannien fått erfara i praktiken. ”The Gun Ban” slog slint full­ständigt. Vapen­­relaterade brott steg dramatiskt efter vapen­förbudet.

 

En av grundteserna hos Rikspolisstyrelsens tidigare ”vapenexperter” var just den, att varje minskning av vapen­beståndet automatiskt leder till en minskning av vapenvåld. Den slutsatsen var bara en av de halsbrytande miss­uppfattningar som grasserade i korri­dorerna. Vi lär väl bli varse om klokheten i RPS numera har fått bättre fäste.

 

Basti

 

Anm: Det finns enligt min mening en stor osäkerhet i de siffror Small Arms Survey presenterar. Men relationerna mellan länderna bör i grova drag vara riktiga, så jag tycker ändå att min ovanstående slutsats är rimlig.

 

-------------------------------------------------------