Bara en hägring
I juli 2013 togs ett viktigt steg inom det nationella pistolskyttet, när det gäller teknisk utrustning. Pistol-SM i Boden blev det första SM i SPSF’s historia, där elektroniska tavlor användes i grenen precision.
Murphys lag säger att om någonting kan gå fel, så kommer det att göra det. När man prövar ny teknik, uppstår det alltid trassel av något slag. Och det gjorde det även i Boden. Elektroniska tavlor är väl beprövade, men detta gäller i första hand finkaliber. I Boden-SM visade det sig att detektorsystemet inte riktigt klarade av grovkaliber med hög anslagshastighet. Därför blev det en del tidsödande trassel.
Men sådant får man stå ut med, när ny teknik prövas. Problemet var hanterbart. Och framför allt visade det sig att när elektroniken fungerade som den skulle, så var den en välsignelse. Skjutningarna avverkades betydligt snabbare än med vanliga, manuella tavlor. Några jämförande mätningar har inte gjorts, men i grova drag skulle jag gissa att skyttet går uppemot dubbelt så fort, eller i varje fall i den storleksordningen.
”Elektronik-skytte” är alltså bekvämt för funktionärerna. De slipper markera, notera, räkna, krita och klistra. De behöver inte ens gå fram till tavlorna efter varje serie. Och det är lika fördelaktigt för skyttarna. På sin skjutbänk har man en monitor som visar träffarna, skott för skott, såväl grafiskt som digitalt. Dessutom sköter datorn räknandet. Resultat visas för det senaste skottet, den senaste serien, och sammanlagt. När man har avlossat ett skott, kan man inom ett par sekunder se hur det tog, genom att kasta en blick på monitorns bildskärm. Man behöver inte ens vrida på huvudet. Man slipper böka med kikaren, och nervöst leta efter den träff som hamnat i öglan på en nia, där den knappt syns. Risken för bortdömda dubbelhål är eliminerad. Man kan mera ostört ägna mer av de sex minuterna åt själva skyttet.
Men visst finns det utrymme för förbättringar. Layouten på bildskärmen är grötig och svårbegriplig. Och en märklig brist är att det inte finns något tidtagarur på skärmen. Så eget tidtagarur måste man fortfarande ha.
SM-arrangörerna och förbundets företrädare ska ha en förbehållslös eloge för pionjärgärningen att för första gången i pistol-SM’s historia använda elektroniska tavlor. Men likt en växande gökunge svarar jag med att kräva ännu mer. För det som fullständigt saknades i årets elektroniska pistol-SM var publikvänligheten.
Det är nog så viktigt att skytten omedelbart kan se var hans kula tog – men det är minst lika viktigt att också publiken ser träffen. I det elektroniska tavelsystem som SM-arrangörerna i Boden använde, ingår stora bildskärmar som visar publiken samma information som skyttarna ser. Men dessa publikskärmar hade arrangörerna tyvärr inte satt upp.
På de stora skärmarna kan publiken i varje givet ögonblick se vem som leder, och vilka som ligger närmast ledaren. När det avgörande skottet avlossas – vilket kan ske långt innan hela skjutlaget har skjutit klart – ser publiken nästan samtidigt vem som har vunnit.
Med dessa stora bildskärmar på plats, kommer skyttet in i en helt ny värld. När hela publiken samtidigt ser det vinnande skottet, utbryter naturligtvis jubel och visslingar, vilket är påfrestande för skyttarna, särskilt de som kämpar om guldet och titeln. Finns det dessutom en speaker, som fortlöpande refererar matchen, då ansträngs skyttarnas nerver till det yttersta.
Detta är inga fria fantasier. I Tyskland – har Ragnar Skanåker berättat – går skyttetävlingar till på det sättet. Även en luftpistoltävling kan vara en stor folkfest. Publiken är ofta tusenhövdad, och låter som en fotbollspublik. Den hurrar, visslar, buar och väsnas med harskramlor. Och media är förstås på plats. Likadant ser det ut i Norge.
Men efter två decennier av tjatande och propagerande, har jag slutligen insett att i Sverige kommer denna vision aldrig att bli annat än en vision, en lockande hägring utan substans, en skraplott som släcker alla förhoppningar när sista rutan skrapas.
Svenska skyttar vill inte ha några förändringar.
Basti |