|
Vad göras skall är
allaredan gjort
För inte så länge sedan var förbundsmötet den största årliga händelsen i förbundet. Förbundsmötet var inte bara en beslutsinstans, utan också förbundets högst kvalificerade debattforum. Kretsarnas ombud, som tillsammans utgör förbundets högsta beslutande organ, var viktiga befattningshavare med den respektingivande maktposition som deras personliga mandat gav dem. Besluten i varje enskild fråga föregicks av stundtals animerade meningsutbyten där det gavs och togs, och varje fråga var noga penetrerad när klubban föll. Ombuden skulle inte bara företräda sin krets’ lokala intressen, utan i minst lika hög grad hela förbundets och alla landets medlemmars intressen. Det var därför deras mandat var personligt, vilket gav dem möjlighet att ta hänsyn till de fakta och argument som framkom under debatten på förbundsmötet.
Så är det inte längre. Hjärtat av det demokratiska systemet i Svenska Pistolskytteförbundet, förbundsmötet, har reducerats till ett brevlåde-parlament, där de valda ombuden är bleka kopior av vad de en gång var. Något mandat har de i praktiken inte. Deras uppgift är i realiteten att läsa upp vad deras kretsmöte har beslutat om årets motioner. Vilket egentligen är onödigt, eftersom förbundsstyrelsen redan långt före förbundsmötet har fått skriftliga förhandsbesked från samtliga kretsar. Kretsombudet, förr en aktiv ledamot av förbundets högsta beslutande organ, en levande symbol för förbundets demokrati, har krympt ihop till en maktlös brevbärare, och knappt ens det.
Egentligen behövs kretsombuden inte alls. Besluten om årets motioner är fattade, och skriftligen meddelade till förbundsstyrelsen, redan två och en halv månad innan förbundsmötet börjar. Att kretsarnas ombud reser till förbundsmötet är en ren symbolhandling utan någon som helst betydelse för beslutsprocessen. Förbundsmötets alla beslut klubbas raskt igenom på ett par timmar. Någon debatt i egentlig mening förekommer inte.
Ett konkret exempel är en av årets motioner. Jönköpings pistolskyttekrets föreslår avskaffande av damklassen. Enligt den nu rådande motionsordningen blev samtliga kretsar delgivna motionen under februari. Därefter behandlades den på kretsmötena landet runt. Kretsarnas beslut meddelades sedan skriftligen till förbundsstyrelsen, vilket skulle ske senast den 30 mars.
Denna dag hade alltså samtliga kretsar meddelat sitt ställningstagande, vilket innebär att beslutet då i praktiken var fattat. Beslutet om damklassens vara eller inte vara – en fråga av hög dignitet – är alltså redan avgjord, mer än två månader innan förbundsmötet ägt rum. Så vad har kretsombuden där att göra? Varför ska vi till stora kostnader för förbundet och kretsarna skicka alla dessa ombud och suppleanter till förbundsmötet, när alla beslut redan är fattade?
Det sorgligaste av allt är att detta demokratins svidande nederlag inte är en kupp, genomförd av någon makthungrig diktator. Förändringen är, i god demokratisk ordning, genomförd av kretsarna och deras ombud. De kretsombud som biföll förslaget, blev alltså inte ledda som lamm till slaktbänken, de gick självmant dit och lade sig.
När Karl XI år 1680 genomdrev det kungliga enväldet utan att bry sig om vad Riksdagen (som då även kallades ”Herredagen”) kunde anse om saken, lär han enligt traditionen ha låtit skriva en hånfull vers på milstenarna på vägen mot Stockholm, riktad till de ditresande riksdagsmännen:
I herredagsmän, resen icke så fort Vad göras skall är allaredan gjort
Byter man ut ”herredagsmän” mot ”kretsombud”, så kan nog den versen användas en gång till.
Basti |