|
Från säck till påse
”Det där har varit i säck, innan det kom i påse” brukar man säga om en företeelse eller ett uttalande som i själva verket är styrt från ett större sammanhang. Jag kommer att tänka på detta, när jag i dagspressen läser om det svåruttydda tumultet kring Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska Kommitté.
Jag har som bekant vid ett otal tillfällen hårt kritiserat Svenska Sportskytteförbundets ledning för att den inte fullgör den plikt som den har åtagit sig: Att skapa och underhålla en svensk skytteelit som kan mäta sig med världseliten. Enligt uppgift har jag många sympatisörer bland de svenska elitsportskyttarna, men tyvärr har debatten enbart förts på Kretsnytt.se. De aktiva fruktar – med all rätt, vill jag understryka – att bli utsatta för repressalier, och vågar inte träda fram. Föremålen för kritiken, de ansvariga inom SSF/SvSF, har valt att tiga, och beklagligtvis har de kommit undan med det.
Nu framgår det alltså av dagspressen, att exakt samma kritik riktas mot Riksidrottsförbundet från många håll. Ett exempel på en sådan kritiker är en man vid namn Ulf Karlsson, tidigare framgångsrik förbundskapten för friidrottslandslaget, före detta gästprofessor vid Göteborgs Universitet, numera lärare vid Karlstads Universitets idrottsvetenskapliga fakultet. Han gör en kort och kärv sammanfattning av kritiken:
”Riksidrottsförbundet saknar kompetens när det gäller elitsatsningar”.
I den lilla världen går det bra att tiga ihjäl kritiken, men i den stora världen befinner man sig i medias strålkastarljus. Där hjälper det inte att tiga. Såväl media som aktiva idrottsmän kräver att någonting görs åt RF’s inkompetens. Man har föreslagit en sammanslagning av RF och SOK.
En sådan sammanslagning är inte mindre kontroversiell än sammanslagningen av skytteförbunden. SOK svarade med att vägra, ett infekterat ställningskrig uppstod, och det pågår ännu med oförminskad styrka. Strukturen av motsättningarna mellan de båda förbunden är mer eller mindre obegriplig. SvD’s sportkrönikör Jan Majlard skriver: ”Det vilar något lömskt över tvisten. I personmotsättningarna är det som om de inblandade känner till avgörande fakta som inte är kända av en större krets.” Motsättningarna är så cementerade att man har beslutat kalla in en medlare för att lösa konflikten.
Min förhoppning är att om denna stora konflikt, ”säcken”, kommer till en lösning, så kan det leda till att den lilla konflikten nere på vårt plan, ”påsen”, kan undanröjas. Kort sagt gäller det att, i såväl säcken som påsen, rensa ut de bakåtsträvande betonghäckar som blockerar alla försök till nytänkande, och som är ansvariga för att den svenska idrottseliten är på nedgång.
Jan Majlard hoppas på att det ska komma en rättrådig ”sheriff”, en sentida ättling till Wyatt Earp, en stark man som samlar idrottsvärlden och skapar visioner: ”Jag saknar färgstarka idrottsledare som tänker brett och stort. Någon som kan komma in i ett rum och bara med sin närvaro äska uppmärksamhet.”
Sådana har vi i skyttevärlden. På sportskyttesidan har vi Ragnar Skanåker, och på den nationella sidan har vi Christer Westin. Otaliga äro de som känner kalla kårar efter ryggen när dessa namn nämns, och somliga har väl goda skäl till det. Men vi behöver deras kreativitet, deras visioner och deras handlingskraft. Är det någon eller några som anser sig kunna göra dem rangen stridig, så stig fram, för all del. Men gör det nu, för det är bråttom.
Det enda alternativet till dessa två – eller deras likar – är att den svenska skytterörelsen lägger sig ner och väntar på att döden ska komma som en befriare.
Basti |