Måste vi skyttar vara så mesiga?
 
Publicerat 2009-07-12 (av Basti Naumann)

När blyförbudet första gången lanserades av den dåvarande regeringen, då reagerade den samlade skytterörelsen på samma sätt som alltid: ”Säg ingenting, gör ingenting, sitt för Guds skull still i båten, annars drar vi uppmärksamheten till oss!”

Dock kom SPSF till sans i tid, satte klackarna i backen och protesterade. För en gångs skull stod vi raka i ryggen och bekämpade de föreställningar om bly i naturen som närmast kan betecknas som skrock och vidskepelse. Denna offensiva taktik blev framgångsrik. Utan den hade den svenska skytterörelsen knappt funnits i dag.

Men detta resoluta agerande var ett undantag. När vi inom SPSF utsätts för politiska angrepp, reagerar vi vanligen genom att falla på knä och undergivet vädja, lirka och blidka. Genom vårt undfallande, självutplånande och rent av skuldmedvetna uppträdande visar vi att vi är svaga, att vi saknar tro på oss själva, att vi innerst inne anser att det är kört, och att vi med gråten i halsen bara kan vädja om en nådatid innan bilan faller över vår nacke.

Det förekommer på mer än ett ställe i landet att enstaka griniga och försvarsfientliga kommuninvånare terroriserar ortens skytteförening genom att ständigt ringa kommunen och klaga på bullret från skjutbanan. Och vi faller undan i gammal god stil. Vi håller krampaktigt mössan i handen, vi vädjar, vi ber om nåd. Vi pistolskyttar ser ingenting orimligt i att en enda gnällspik kan övertala kommunen att stänga skjutbanan, trots att detta kan innebära dödsstöten för en skytteförening med många tiotals medlemmar, plus deras familjer, plus de många skyttar i kretsen som då och då blir inbjudna till tävlingar på den skjutbanan.

Vår undfallenhet har gått så långt att vi till och med låter oss hunsas av griniga och nonchalanta militärer av diverse valörer, som blankt vägrar att upplåta sitt skjutfält eller annan mark för våra fältskjutningar. Varför i hela friden ska vi tåla detta? Vi är för höge farao en frivillig försvarsorganisation, som ser till att försvarets innehavare av tjänstepistol får en adekvat utbildning. Betalt får vi inte, och det begär vi inte heller, men något har vi ändå rätt att kräva i gengäld, om det så bara är hyfs och fason.

Vår undfallande hållning kan på sikt bara leda till vår långsamma död. Det är ett absolut livsvillkor att vi rycker upp oss, och börjar uppträda med säkerhet och självförtroende, och till och med – när så erfordras – med arrogans och aggressivitet.

Jag vill se en stursk och självsäker förbundsstyrelse, vars utsända ombud vid lämpliga tillfällen reser sig, slår näven i bordet och ryter: ”Vi är Svenska Pistolskytteförbundet. Vi är en frivillig försvarsorganisation, Anders Björck är vår förbundsordförande, Hans Majestät Konungen är vår höge beskyddare, och vi viker jävlar i mig inte ner oss för någon!”. Jag vill se SPSF-representanter som resolut uppsöker kommuner med klagande grannar, och påstridigt och högljutt kräver att gnällspikarna omedelbart avhyses från området, eftersom de stör pistolskytteklubbens verksamhet. Jag vill se ombud för SPSF som omedelbart ringer upp trilskande militärers chefer och kraftfullt kräver rättelse, och som inte bangar för att skälla ut ÖB, om det skulle behövas.

Jag vill, kort sagt, se en pistolskytterörelse som förstår vad Niccolò Machiavelli menade när han sa att det är bättre att vara fruktad än att vara älskad.

De konflikträdda, de som i alla lägen anser det bäst att hålla tyst, sitta still i båten och inte göra någonting alls, älskar att hänvisa till ”den tysta diplomatin”. Detta uttryck är dock enbart en omskrivning av ordet ”ingenting”. Jag kan inte påminna mig att jag i något enda sammanhang hört talas om att denna typ av ”diplomati” har åstadkommit någonting över huvud taget.

Däremot kan vi nog alla erinra oss exempel på motsatsen. Exempelvis när en ung, välkänd politiker ledde ett förhör i riksdagens konstitutionsutskott, och därvid dräpte näven i bordet så det small i hela Mediasverige, och röt åt Carl Lidbom att han skulle veta hut.

Den politikern har det gått ganska bra för, eller hur? Han skulle nog kunna lära oss en hel del om värdet av djärvhet och framåtanda.

Basti