|
Mun efter matsäck
En fältskjutning ska äga rum i naturen, helst i skogsterräng. Den får gärna vara kuperad, så att man ibland får skjuta uppför eller nedför. Så har vi inom den nationella pistolskytterörelsen tyckt i över ett halvt århundrade, och så ska det förbli, i evighet amen. Denna puritanska konservatism är dock hopplöst ur takt med tiden.
Ännu på sextiotalet var vi skyttar samhällets gullgrisar, på grund av vår ställning som frivillig försvarsorganisation. Berlinblockaden, Koreakriget och Kubakrisen var dramatiska händelser som höll försvarsviljan på topp i Sverige. Den avtog in på 70-talet, även om Ragnar Skanåkers eskapader gav oss en nådatid.
Nu har verkligheten kommit ikapp oss. Sveriges nedrustning har gått så långt att den liknar en total avrustning. För vår del är den kännbar på ett påtagligt sätt: Ett nedlagt regemente betyder ofta en försvunnen fältskyttebana. Särskilt tydligt är detta i den tättbefolkade Stockholmskretsen; vid varje högkonjunktur drar fastighetsmäklarna omkring som en hungrig vargflock, och hugger vilt efter varje disponibel markbit. Särskilt nedlagda regementen får dem att dregla som pavlovska hundar.
Än så länge finns det mark att tillgå för klassiska fältskjutningar, men vi måste se sanningen i vitögat. Sådana kommer att bli alltmer sällsynta. Detta ger oss två vägar att gå: Antingen att låta vår mest populära gren sakta tyna bort, eller att förändra den så att den bättre passar de yttre förhållanden som vi oundvikligen har att rätta oss efter.
Jag kom att tänka på detta när jag i senaste NP läste artikeln ”Inomhusfält i Kiruna” av Peter Sirugo. Denna inomhusfält är resultatet av ett uppfriskande nytänkande och ett kreativt sinnelag. Skälet till denna innovation är något annorlunda än det ovan nämnda, men i stort sett är det samma problematik: I Kiruna kan man inte skjuta utomhus på vintern, för då ligger det en meter snö på marken. Dessutom är det ont om dagsljus, och spriten fryser till is i termometrarna. Man har då att välja mellan att låta fältskyttet ligga nere hela vintern, eller att hitta på ett sätt att lura vintern.
I Kiruna valde man att knäppa kung Bore på näsan genom att skapa en fältskjutning inomhus. Konverteringen av inomhusskjutbanan från ban till fält görs på ett genomtänkt sätt, med prefabricerade element, som gör att ombyggnaden för fältskjutning kan göras på tio minuter. Detta minskar behovet av funktionärer. Banan är upplagd efter ett oerhört fiffigt system, enligt vilket skyttarna matas igenom banan i en löpande ström. Det gör att sex banor räcker för i princip hur många startande som helst (se artikeln).
I det vanligen snöfattiga och inte fullt så kalla och mörka Sydsverige arrangerar till exempel Uppsala-klubbarna sedan många år fältskjutningar som är ett mellanting, ett slags komprimerade hybridfältskjutningar, på Faxans skjutbana. Där visar man att det går att göra en fullvärdig fältskjutning på ett mycket begränsat markområde. Andra exempel är Väsby och Katarina.
Somliga anser att dessa icke ortodoxa fältskjutningar ska kallas ”figurskjutningar”, vilket väl kan diskuteras. Själv anser jag att en beteckning inte behöver vara exakt beskrivande. ”Fält-” kan få stå för denna skytteforms ursprung. Om en bana, inomhus eller utomhus, uppfyller Skjuthandbokens fordringar, så tycker jag att den ska få kallas fältskjutning.
Bristen på skjutbanor kommer att bli värre och värre. Det är bättre att proagera i stället för att reagera, som det heter på svengelska. Därför tycker jag att särskilt Kiruna Psf’s intelligenta radikallösning är väl värd att studera.
Vilket inte på minsta sätt hindrar att vi samtidigt slåss som ilskna grävlingar för de terrängbanor vi trots allt har kvar.
Basti |