Fulländningen är
uppnådd!
Jag var som bekant mycket nöjd med Upplands-Väsbys ”lilla fält” i Eggeby, i första hand på grund av den synnerligen lättgångna banan. Arrangören hade framställt svårighetsgraden som ”lätt”, vilket jag dock inte kunde hålla med om. Till och med den tämligen framstående fältskytten Peter Siegel tyckte att åtminstone tre av stationerna var nog så svåra. Men, alltså, på det hela taget ett gott betyg till Upplands-Väsby.
Föga anade jag att nästa fältskjutning skulle bli ännu bättre.
Nu i söndags prövade jag lyckan på Katarinaträffen i Hacksjön, även den av den lättgångna minitypen. Och för mig personligen kan jag konstatera att denna fältskjutning satt som handsken. Jag kan inte hitta en enda detalj att klaga på. Betyget måste således bli MVG.
Pricken över i var den intelligenta banläggningen. Där får betyget bli MVG+, om det nu finns ett sånt. Var banan alltså lätt? Nej, så enkelt är det inte. Av 304 startande var det 7 som hade fullt, varav bara 5 i klass 3C. Det tyder på en medelsvår bana.
Banläggaren hade lyckats med konststycket att på varje station göra en perfekt avvägning av svårighetsgraden. Den var så pass måttlig, att inför varje station kunde även en halvnolla som undertecknad känna att jag hade goda chanser att skjuta fullt. (Se bilderna i Peter Siegels reportage från Katarinaträffen.) Två borta blev det för mig, vilket jag är oerhört nöjd med. Jag upplevde målen som hyfsat svåra, men ingen enda av stationerna var omöjlig. Samtidigt var det ändå så pass svårt att 24 av skyttarna i 3C, det vill säga nästan 60 procent, tappade två träff eller mer.
På station 4 hade banläggaren lagt in en ”tröska”, det vill säga en målgrupp som var avsedd att skilja agnarna från vetet. Det var två figurer. Den ena var lätt, den andra var svår (men absolut inte omöjlig). Max antal träff per figur var sex. Vi som bara var ute efter största antal träff, vi fegsköt naturligtvis, och satte alla sex i den lätta figuren. Men elitskyttarna, som var ute efter att vinna, var tvungna att skjuta ett skott även på den svåra.
Det kan tyckas vara orättvist mot elitskyttarna att de tvingades ta risken att tappa ett skott på den svåra figuren, medan vi vanliga dödliga slapp undan. Men den orättvisan var ganska måttlig. Figuren i fråga var alltså svår, men absolut inte omöjlig. Av sjutton 3C-skyttar, som sköt ett skott på den svåra, var det bara fyra som missade. Och av de tolv skyttar i 3C som hade en borta, var det åtta som hade träffat den svåra, men missat någon annan figur. Denna kluriga station var alltså bara måttligt utslagsgivande i resultatlistan.
Jag utnämner härmed denna bana till rikslikare, ett föredöme för alla banläggare i landet. Och till min glädje kan jag konstatera att den intelligente banläggare som utformat detta mästerstycke är en garvad veteran, en man av den gamla stammen, nämligen ingen mindre än Stig Arksand!
Basti
|